Den mest älskade myten i skolan
Fråga en lärare, en chef eller en kompis, och de flesta kan berätta vilken sorts inlärare de är. Visuell, om de minns bäst med bilder och diagram. Auditiv, om de föredrar att lyssna. Kinestetisk, om de lär sig genom att röra och göra. Modellen kallas ofta VAK, eller VARK när en fjärde kategori för läsande och skrivande läggs till.
Idén känns rätt. Den är enkel, den smickrar oss, och den passar en tid som gärna betonar att alla är unika. Den formulerades i sin populära form 1992 av den nyzeeländske pedagogen Neil Fleming. Sedan dess har den blivit en av utbildningens mest spridda sanningar.
Det finns bara ett problem. När forskare gång på gång försökt bevisa att den fungerar, har de misslyckats.
Vad som faktiskt måste bevisas
För att lärstilar ska vara mer än en beskrivning av smak måste ett bestämt påstående hålla. Forskarna kallar det matchningshypotesen, ibland meshing-hypotesen. Den säger att du lär dig bättre om undervisningen matchar din stil. En visuell person ska alltså lära sig mer av bilder än av ljud, och en auditiv person tvärtom.
Det låter självklart, men det är precis det som går att testa. Dela in deltagare efter deras uppgivna stil. Lär vissa på det sätt som matchar deras stil och andra på ett sätt som inte gör det. Se sedan om de matchade grupperna faktiskt lär sig mer.
När den avgörande genomgången gjordes av forskaren Harold Pashler och hans kollegor 2009 fanns nästan inga studier alls som var upplagda på det korrekta sättet. De få som var det gav inget stöd för hypotesen. En stor sammanställning från tidskriften Frontiers in Psychology 2024, som vägde samman 21 studier med drygt 1700 deltagare, fann bara ett litet effektmått, och bara ungefär en fjärdedel av resultaten visade det mönster som skulle krävas för att matchningen skulle stämma.
Slutsatsen är samstämmig inom kognitionsforskningen. Att anpassa undervisning efter sinnesstil ger inte bättre inlärning. Lärstilar räknas idag som en så kallad neuromyt, en seglivad missuppfattning om hjärnan.
Varför myten ändå överlever
Om bevisen är så tydliga, varför tror så många fortfarande på lärstilar? En översikt fann att en stor majoritet av nyare pedagogiska artiklar ändå använde eller förutsatte lärstilar. Studier av lärare i flera länder visar att tron är utbredd i yrkeskåren.
En förklaring är bekräftelsebias, alltså att du lägger märke till det som stödjer det du redan tror. En lärare ser genuina skillnader mellan elever. Vissa gillar bilder, andra vill lyssna, andra vill göra. Men att en elev föredrar något är inte samma sak som att eleven lär sig bättre av det. Preferens och prestation är två olika saker, och det är just där myten glider undan.
En annan förklaring är att myten är inbyggd i systemet. I lärarutbildningar och läroböcker har lärstilar länge presenterats som etablerad kunskap. En idé som lärs ut till blivande lärare fortplantar sig sedan i klassrum i decennier. En felaktig men tilltalande idé sprids dessutom ofta längre än den korrigering som följer.
Vad som faktiskt fungerar
Det tråkiga med lärstilsmyten är att den stjäl uppmärksamhet från metoder som bevisligen hjälper. Den kognitionsforskning som avfärdar lärstilar har nämligen också pekat ut vad som verkligen gör skillnad, och det gäller alla, oavsett påstådd stil.
Två strategier sticker ut. Den ena är att aktivt plocka fram kunskap ur minnet, till exempel genom att testa sig själv istället för att läsa om samma text. Den andra är att sprida ut inlärningen över tid istället för att pressa in allt vid ett tillfälle. En stor genomgång av över 300 experiment fann att just dessa metoder fungerar brett, över ämnen, åldrar och elever.
Vi har utvecklat hur minnet faktiskt fungerar i artikeln om att ditt minne inte är trasigt, du använder det fel. Det finns också en samhällssida av frågan. Vad händer när en skola sätter sin tro till en enda metod, oavsett vad forskningen säger? Det utforskar vi i texten om vad som händer när skolan väljer en enda metod, och den bredare debatten om ny teknik i undervisningen i AI i skolan.
Att släppa en trevlig idé
Det svåra med lärstilar är inte att förstå kritiken. Det svåra är att släppa en idé som känns så rätt och så snäll. Att alla lär sig på sitt eget sätt är en vacker tanke.
Men den bästa gåvan till en elev är inte att sortera in hen i en kategori. Det är att ge hen de metoder som faktiskt bygger kunskap som håller. Där börjar en bättre skola, inte i vilket sinne du råkar föredra.
Källor
- Pashler, H. m.fl., ”Learning Styles: Concepts and Evidence”, Psychological Science in the Public Interest (2009) - Frontiers in Psychology, ”Is it really a neuromyth? A meta-analysis of the learning styles matching hypothesis” (2024) - Dekker, S. m.fl., studie om neuromyter bland lärare (2012) - Dunlosky, J. m.fl., genomgång av inlärningsstrategier (2013) - Fallace, T., ”History of Psychology”, om VAK-modellens ursprung (2023)
Vad tyckte du om artikeln?
