Löftet som krympte
Mellan 2021 och 2023 regnade det jättelika vätgasplaner över världen. Företag annonserade anläggningar i miljardklassen, från Australien till Saudiarabien. Politiker lovade en ny ren energiålder.
Sedan vände det. Under 2025 ställde företagen in ett sextiotal stora vätgasprojekt, bara det året. Det motsvarar nästan fem miljoner ton planerad produktion som ströks från kartan. För första gången sänkte också det internationella energiorganet IEA sin prognos. Mängden grön vätgas som väntas vara i produktion 2030 krympte från 49 till 37 miljoner ton per år.
Det låter tekniskt. Men siffran berättar något enkelt. Branschen lovade mer än den kan hålla.
Problemet var aldrig tekniken
Här kommer det viktiga. Tekniken fungerar.
Att spjälka vatten till vätgas med hjälp av el, så kallad elektrolys, är välbeprövat. Bränsleceller fungerar. Vätgasmotorer fungerar. Den brittiska tillverkaren JCB har till och med fått sin vätgasmotor godkänd för försäljning i Europa.
Det som inte fungerar är ekonomin runt omkring. Och där sitter hela förklaringen.
Priset gick åt fel håll
När entusiasmen var som störst trodde analytikerna att grön vätgas snabbt skulle bli billig. Bedömningsföretaget BloombergNEF räknade 2020 med ett pris runt 1,40 dollar per kilo år 2030.
Fem år senare ser det helt annorlunda ut. Samma bedömning landar nu på 4 till 6 dollar per kilo. Priset rörde sig alltså uppåt, inte nedåt.
Tre saker spelade in. Elektrolysörerna blev billigare långsammare än väntat. Stål, koppar och arbetskraft blev dyrare under inflationen. Och sol- och vindkraften levererade färre fullasttimmar än kalkylerna antog. Tillsammans sköt det priset i höjden.
Ingen ville betala
Ett högt pris är ett problem bara om ingen vill betala det. Och det var precis vad som hände.
I mitten av 2025 hade bara omkring en tiondel av all planerad produktion en bekräftad köpare. Resten byggde på hoppet att kunderna skulle dyka upp av sig själva. Det gjorde de sällan.
EU försöker nu tvinga fram efterfrågan med lag. Industrin måste använda en växande andel grön vätgas i stället för den smutsiga varianten fram till 2030. Men reglerna kom långsamt, och under tiden vågade få företag satsa.
Finns det en genväg?
Här kommer en fråga som ofta dyker upp. Måste vätgasen vara grön? Det går ju att tillverka vätgas mycket billigare av naturgas, alltså metan. Så tillverkas faktiskt nästan all vätgas i världen redan idag.
Problemet är att den processen släpper ut stora mängder koldioxid. Lösningen kallas blå vätgas. Då fångar du in koldioxiden och lagrar den under jord. Vätgasen blir billigare än den gröna, och du kan använda fabriker som redan finns.
Men det finns en hake, och den är större än den låter. Infångningen tar bara hand om koldioxiden som bildas inne i fabriken. Den fångar inte den metan som läcker ut redan när naturgasen utvinns och fraktas. Och metan är en kraftfull växthusgas, ungefär 80 gånger starkare än koldioxid på kort sikt.
Forskare vid Cornell och Stanford räknade på detta 2021. Slutsatsen var obekväm. Med normala metanläckor kan blå vätgas vara nästan lika klimatskadlig som den smutsiga grå varianten. Blå vätgas är alltså inte ren. Den är mindre smutsig, och bara om läckaget hålls nere.
För konstgödsel och raffinaderier, som ändå behöver vätgas, kan den vara en rimlig brygga. För cement hjälper den däremot föga. Cementens stora utsläpp kommer nämligen inte från bränslet, utan från kalkstenen själv när den hettas upp. Ungefär två tredjedelar av utsläppen sitter i den kemin. Där krävs helt andra lösningar, framför allt att fånga in koldioxiden direkt.
Stålet: där det funkar och där det fastnar
Stål är vätgasens stora hopp, och samtidigt dess tydligaste stresstest. Sverige skulle bli skyltfönstret. Verkligheten blev mer komplicerad.
Det började bra. Redan 2021 valsade SSAB i Oxelösund världens första stål gjort utan kol, med vätgas i stället för koks. Det levererades till lastbilstillverkaren Volvo. Men det var en provleverans från en pilotanläggning, inte kommersiell drift. Den bevisade att tekniken fungerar. Inte mer än så.
Sedan tog det stopp. Det stora steget är en fullskalig fabrik för vätgasreducerad järnsvamp, råvaran till det gröna stålet. Det statliga gruvbolaget LKAB vill bygga en sådan i Gällivare, men något investeringsbeslut är ännu inte taget. Miljötillståndet dröjer och lönsamheten är osäker. SSAB bygger samtidigt om sitt verk i Oxelösund till en elektrisk ljusbågsugn, men driftstarten är försenad på grund av krångel med tillståndet för kraftledningen. Något nytt datum finns inte, och anläggningen är ännu inte i drift.
Det tredje svenska bygget, Stegra i Boden, var nära att gå omkull hösten 2025. Det räddades i sista stund våren 2026 av nytt kapital, bland annat från Wallenbergsfären. Bygget är drygt halvfärdigt och första stålet är framskjutet till 2027.
Utanför Sverige ser det likadant ut, eller värre. I Tyskland drog jättekoncernen ArcelorMittal 2025 tillbaka sina planer på två gröna stålverk och tackade nej till 1,3 miljarder euro i statligt stöd. Skälet var höga elpriser och att grön vätgas ännu inte duger som bränsle. Thyssenkrupp pausade sin upphandling av vätgas eftersom priset blev för högt. Salzgitter sköt upp nästa fas i tre år. Även i USA har företag lagt gröna stålprojekt på is.
Mönstret är slående. I pilotskala fungerar tekniken. Det är steget till full drift som fastnar, och nästan alltid av samma skäl. Vätgasen är för dyr och elen kostar för mycket.
Var vätgasen får bo kvar
Bilden är ändå inte nattsvart. Vätgasen får bo kvar där den redan behövs och inte enkelt kan bytas mot el. Konstgödsel tillverkas av vätgas. Raffinaderier använder den. Och så det tunga och svåra: stål, sjöfart och delar av flyget.
Det som däremot tycks dö är drömmen om vätgas i villapannan och i privatbilen. Där är det helt enkelt smartare att använda elen direkt. Samtidigt bygger Kina i det tysta de flesta av de projekt som faktiskt blir av.
En dyrare väg än vi trodde
Vätgasen blev inte den universallösning som utlovades. Den blev något mindre glamoröst, en pusselbit för tung industri snarare än en mirakelkur för hela samhället.
Och kanske är det den verkliga behållningen. Nästa gång en ny energiteknik sägs rädda allt, är frågan sällan om den fungerar. Frågan är vad den kostar, och vem som är beredd att betala.
Källor
IEA, Global Hydrogen Review 2024 och 2025. BloombergNEF, prisbedömningar för grön vätgas. Howarth och Jacobson (2021), studie om blå vätgas och metanläckage, Cornell och Stanford. S&P Global och Financial Times, sammanställning av inställda projekt under 2025. SSAB och LKAB pressmeddelanden samt Riksrevisionen (2025) om LKAB:s omställning. Rapportering 2025 och 2026 om ArcelorMittal, Thyssenkrupp, Salzgitter och Stegras finansiering. MIT Technology Review, "Clean hydrogen is facing a big reality check" (2025).
Vad tyckte du om artikeln?
