Sverige befinner sig mitt i en historisk vindkraftsexpansion. Tusentals nya torn planeras, många av dem i direkt anslutning till bostäder på landsbygden. Politiken talar om klimatnytta och energisäkerhet. Det som sällan nämns är vad som händer med de människor som tvingas leva i skuggan – och i ljudet – av dessa gigantiska maskiner.
En ny studie som presenterades som poster (P-15-07, Abstract ID 85384) vid en kardiologisk kongress gör anspråk på att ha hittat just det sambandet. Studien, av Prof. Dr. Christian-Friedrich Vahl och Oliver Dietz vid Johannes Gutenberg-universitetet i Mainz, bär titeln: "Tydligt ökad incidens av hjärtsvikt och rytmrubbningar i kommuner med omfattande utbyggnad av vindenergi." Titeln talar för sig själv.
Vahl är ingen nybörjare
Christian-Friedrich Vahl är inte en marginalfigur. Han är tidigare direktör för kliniken för hjärt-, thorax- och kärlkirurgi vid Mainz universitetssjukhus och sedan flera år ledare för en dedikerad forskargrupp om infraljud och hjärthälsa. Sedan 2018 har hans arbetsgrupp publicerat en serie studier på isolerad mänsklig hjärtmuskelvävnad exponerad för infraljud – det lågfrekventa, ohörbara ljud som vindkraftverk genererar.
Resultaten från laboratoriet är oroväckande. I en av studierna konstaterades att det så kallade "tysta ljudet" redan efter en timmes exponering kan minska hjärtats kontraktionskraft med upp till 20 procent. Vahl drog en tydlig slutsats: "Att bygga vindkraftsanläggningar bredvid bostadshus anser jag vara farligt. Vi måste ta klagomålen på allvar och tänka på de hälsomässiga konsekvenserna."
Den nu aktuella studien tar steget från laboratorium till verklighet. Istället för isolerade muskelpreparat tittar Vahl och Dietz på faktiska sjukdomsdata från tyska kommuner – och jämför hjärtsvikts- och arytmiincidensen i kommuner med stor vindkraftsutbyggnad mot kommuner utan. Det är ett metodologiskt kliv uppåt, och om sambandet håller för kritisk granskning är det en konklusion med stora konsekvenser.
Infraljudet – det osynliga hotet
Vindkraftverkens infraljud befinner sig under 20 Hz och kan alltså inte höras av det mänskliga örat. Det är just detta som gör det svårt att reglera och lätt att avfärda. Forskargruppen vid Mainz rekommenderar att infraljudsnivån för kronisk exponering inte bör överstiga 90 dBz, och menar att detta bör fastslås som en gräns.
Mekanismen som föreslås är störd mechanotransduktion – det vill säga att cellerna i hjärtmuskeln och kärlväggar reagerar på de mekaniska tryckvågor som infraljudet skapar, även när hjärnan inte uppfattar dem som ljud. Vetenskapliga belägg från cell- och djurstudier, liksom begränsade humanstudier, tyder på att infraljud med hög intensitet kan inducera oxidativ stress, mitokondriell dysfunktion, kalciumansamling och aktivering av apoptotiska signalvägar, vilket i slutändan kan leda till vävnadsskador och funktionsstörningar i hjärt-kärlsystemet.
En forskargrupp kring den tyska läkaren Ursula Bellut-Staeck har i Journal of Clinical Medicine visat att mekanisk transduktion störs av periodiskt, impulsivt infraljud – precis den typ som moderna vindkraftverk avger. Och med större turbiner blir frekvenserna lägre och potentiellt mer biologiskt aktiva.
Svenska myndigheter blundar
I Sverige hanteras vindkraftsbullret av Naturvårdsverket, som använder ett äldre mätverktyg: dBA-filtret. Det problemet är fundamentalt. Buller mäts med dBA-filter, vilket innebär att lågfrekvent buller, infraljud och amplitudmodulation filtreras bort. Med andra ord: den mätmetod som används för att avgöra om en vindkraftsanläggning är tillåten fångar inte upp de frekvenser som forskning pekar ut som potentiellt skadliga.
Myndighetens hållning har länge varit att det saknas bevis för hälsoeffekter. Det framkom nyligen att Naturvårdsverket anser att det kan vara acceptabelt att tio procent av de boende nära vindkraft upplever negativ hälsopåverkan. Den formuleringen är anmärkningsvärd. Tio procent av befolkningen i ett vindkraftsområde kan röra sig om tusentals människor – barn, äldre, personer med redan befintlig hjärtsjukdom.
Sömnstörningar är bekräftade – kardiovaskulär koppling trolig
Det forskarsamhället är överens om är att sömnstörningar förekommer. Det finns en studie från Danmark som visar på ökad förskrivning av sömnmedel för de som bor med utomhusnivåer över 42 dBA. En svensk studie från Sahlgrenska akademin av Waye m.fl. visade att en enda natts sömn i vindkraftsbuller hade signifikant negativ effekt på sömnen.
Kopplingen sömnstörning–hjärt-kärlsjukdom är välkänd och robust. Kronisk sömnbrist ökar risken för högt blodtryck, förmaksflimmer och hjärtsvikt. Även om man inte accepterar infraljudet som direkt orsak räcker alltså kroniska sömnstörningar som en biologiskt plausibel väg till exakt det Vahl och Dietz nu rapporterar: ökad hjärtsvikt och rytmrubbningar.
Det vetenskapliga motståndet
Det vore inte ärligt att inte redovisa den andra sidan. Flera stora genomgångar av befintlig litteratur har inte hittat tydliga bevis för att vindkraftens infraljud orsakar direkta hälsoeffekter. En schweizisk litteraturöversikt konstaterade att infraljud från vindkraftverk på bostadsavstånd är för svagt för att uppfattas av människan, och att hjärnstudier visar att subhörbart infraljud inte utlöser någon reaktion.
En australisk randomiserad studie lät deltagare sova i ett rum med vindkraftslikt infraljud i 72 timmar och fann inga signifikanta skillnader i sömn, självrapporterad hälsa eller kognitiva förmågor.
Dessa studier bör tas på allvar. Men de har också begränsningar: de mäter korttidsexponering, inte årtiondelång kronisk utsatthet. De mäter friska frivilliga, inte hjärtsjuka äldre på landsbygden. Och de mäter dagens turbiner – inte morgondagens, vars rotorer är dubbelt så stora och genererar ännu lägre frekvenser.
En metodologisk invändning som måste besvaras
Vahl och Dietz studie presenterades som en posterpresentation, inte som en peer-reviewed artikel i en vetenskaplig tidskrift. Det är viktigt att notera. En posterpresentation är ett preliminärt resultat, inte ett slutgiltigt bevis. Den kritiska fråga som studien måste besvara för att bli vetenskapligt övertygande är: kontrolleras resultaten för andra confounders?
Kommuner med stor vindkraftsutbyggnad i Tyskland är ofta glesbygdskommuner. De kan ha äldre befolkningar, sämre tillgång till sjukvård och högre andel med riskfaktorer som rökning och fetma. Utan noggrant kontrollerade statistiska modeller är det omöjligt att isolera vindkraftens bidrag.
Det är inte ett argument för att ignorera studien – det är ett argument för att finansiera fortsatt forskning.
Frågorna som politik måste ställa sig
Den svenska energipolitiken har valt vindkraft som ryggraden i det fossilfria systemet. Det är ett demokratiskt beslut med legitima skäl. Men ett sådant beslut för med sig ett ansvar: att de som bor nära verken skyddas, att kunskapsluckorna fylls och att de som klagar inte avfärdas som hysteriker eller vindmotståndare.
Idag lever tusentals svenska hushåll med oreglerat infraljud dygnet runt. De saknar juridisk rätt att kräva mätning av de frekvenser som faktiskt kan vara skadliga. De myndigheter som ska skydda dem använder instrument som inte mäter det relevanta. Och de studier som pekar på risk – som Vahl-gruppens arbete – möts antingen av tystnad eller reflexmässig avfärdning.
Det räcker inte. Om Vahl och Dietz resultat håller vid replikering och peer review är det en av de viktigaste folkhälsofrågorna i den pågående energiomställningen. Då gäller det att ha ställt frågorna i tid – inte att i efterhand konstatera att man visste men valde att titta bort.
---
Artikeln är baserad på publicerade studier, kongressabstrakt och myndighetsdokument. Den ersätter inte medicinsk rådgivning.
Vad tyckte du om artikeln?
