Möss som levde en fjärdedel längre
År 2016 publicerade ett forskarlag vid Mayo Clinic ett resultat som fick hela åldrandeforskningen att haja till. Ledd av Jan van Deursen hade gruppen byggt en genetisk brytare i möss. Med en injektion två gånger i veckan kunde de döda av en enda celltyp: de celler som slutat dela sig men vägrar dö.
Mössen som fick behandlingen levde i median 24 till 27 procent längre än kontrollmössen. Deras njurar fungerade bättre. Deras hjärtan fungerade bättre. Tumörer dök upp senare. Forskarna hittade inga tydliga biverkningar.
Tio år senare finns fortfarande inget godkänt läkemedel som gör samma sak i människor. Varken den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA eller europeiska EMA har godkänt en enda senolytika, som läkemedelsklassen kallas. Gapet mellan mus och människa är i det här fältet ovanligt brett, och skälen till det är lärorika.
Vad en zombiecell faktiskt är
En cell som utsätts för tillräckligt mycket stress, till exempel DNA-skador, har två utvägar. Den kan begå självmord, eller så kan den dra i nödbromsen och sluta dela sig för alltid. Det senare kallas senescens. Det är från början ett skydd mot cancer, eftersom en cell som inte delar sig inte kan bli en tumör.
Problemet är att bromsade celler inte är passiva. De pumpar ut ett kemiskt cocktail av inflammatoriska signalämnen, bland annat interleukin-6 och enzymer som bryter ned vävnad. Forskare kallar det SASP. Effekten är att en enskild zombiecell irriterar sin omgivning och kan pressa friska grannceller in i samma tillstånd.
När du är ung städar immunförsvaret bort dem löpande. När du blir äldre städas det sämre, samtidigt som fler tillkommer. Det ger en långsamt stigande inflammationsnivå i kroppen, och den nivån följer nästan alla åldersrelaterade sjukdomar.
Det fungerade faktiskt i människor, på ett sätt
Den första generationens senolytika är kombinationen dasatinib och quercetin. Dasatinib är ett cellgift mot leukemi. Quercetin är en växtsubstans. Tillsammans slår de ut de överlevnadsmekanismer som zombiecellerna använder för att undvika självmord.
År 2019 gav ett Mayo-team, med Laura Hickson som förstaförfattare, kombinationen till nio patienter med diabetesrelaterad njursjukdom. Elva dagar senare tog forskarna vävnadsprover. Antalet zombieceller i fettväven hade sjunkit påtagligt, och inflammationsmarkörerna i blodet med dem.
Det är ett viktigt resultat. Det visar att mekanismen fungerar i en människokropp. Men lägg märke till vad som mättes: cellmarkörer, inte hälsa. Att sänka en biomarkör är inte samma sak som att göra någon friskare.
Sedan kom besvikelserna
Bolaget Unity Biotechnology satsade på ögat. Deras kandidat UBX1325 skulle rensa zombieceller i näthinnan hos patienter med åldersrelaterade ögonsjukdomar. År 2023 misslyckades den med att matcha en befintlig standardbehandling vid våt makuladegeneration. I mars 2025 missade den sitt primära mål igen, den här gången vid diabetesmakulaödem. Aktien halverades.
En fas 2-studie på kvinnor med benskörhet gav inget genomsnittligt utslag alls. Men i en efterhandsanalys syntes något intressant: de kvinnor som hade allra mest zombieceller från början fick faktiskt bättre bentäthet. I en studie på personer med lindrig kognitiv svikt kunde forskarna visa att dasatinib nådde in i hjärnvätskan, men quercetin gjorde det inte, och några kognitiva förbättringar syntes inte.
Problemet ingen kan mäta sig ur
Här ligger fältets verkliga knut. För att veta om ett läkemedel rensar zombieceller behöver du kunna räkna dem. Men det finns ingen pålitlig, enkel mätning i en levande människa.
Den vanligaste markören heter p16, men mängden varierar mellan vävnader och mellan mättillfällen. En vävnadsbiopsi ger svar från ett litet område i en enda kroppsdel. Ett blodprov mäter inflammation som kan komma från tio andra orsaker. Så när en studie inte visar effekt vet ingen om läkemedlet var verkningslöst, om dosen var fel, eller om deltagarna helt enkelt inte hade tillräckligt många zombieceller att rensa bort från början.
Jämför med musförsöket. Där fanns en genetisk brytare som dödade exakt rätt celler, i en genetiskt likadan djurgrupp, i en kontrollerad miljö. Det är inte ett läkemedel. Det är ett bevis på att idén håller. Steget därifrån till en tablett som fungerar i en 72-årig människa med fyra andra diagnoser är enormt.
Varför det ändå inte är ett misslyckande
De flesta av människostudierna hittills har haft under femtio deltagare och pågått i månader, inte år. De var aldrig designade för att avgöra om senolytika fungerar. De var designade för att ta reda på om det går att ge dem utan att skada någon, och det svaret har hittills varit ja.
Det verkliga testet är de större studier som nu rullar, och de kommer att ta år. Under tiden gör svenska forskare något klokare än att jaga livslängd. Vid Karolinska Institutet leder Kirsty Spalding ett projekt om senescens i fettväv, finansierat med 31 miljoner kronor från Wallenbergstiftelsen, med fokus på fetma och typ 2-diabetes. Om du kan visa att zombieceller orsakar en specifik sjukdom har du en behandling att pröva. Odödlighet är ingen indikation.
Det är så här det oftast ser ut när en biologisk upptäckt blir medicin. Musen är en bevisad idé, inte ett löfte. Om du vill se vad resten av åldrandeforskningen håller på med finns en översikt i Kan du leva till 120? Forskarna hackar åldrandet, och svensk forskning om hur snabbt din egen kropp åldras i Din thymus berättar hur snabbt du åldras.
Källor
- Baker DJ m.fl. (2016): Naturally occurring p16Ink4a-positive cells shorten healthy lifespan. Nature 530:184–189 - Baker DJ m.fl. (2011): Clearance of p16Ink4a-positive senescent cells delays ageing-associated disorders. Nature 479:232–236 - Hickson LJ m.fl. (2019): Senolytics decrease senescent cells in humans. EBioMedicine 47:446–456 - Justice JN m.fl. (2019): Senolytics in idiopathic pulmonary fibrosis, first-in-human open-label pilot study. EBioMedicine 40:554–563 - Nambiar A m.fl. (2023): Dasatinib och quercetin vid idiopatisk lungfibros, randomiserad placebokontrollerad pilotstudie. EBioMedicine 90:104481 - Unity Biotechnology, resultatrapporter för UBX1325 (2023 och mars 2025) - Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse: Fetma och diabetes kopplas till celler som åldras i förtid (projekt Kirsty Spalding, Karolinska Institutet) - Karolinska Institutet: Närmare 143 miljoner i projektanslag från KAW
Vad tyckte du om artikeln?
