Vi kan flytta en asteroid. Om vi ser den i tid
    planetförsvar

    Vi kan flytta en asteroid. Om vi ser den i tid

    2022 visade NASA att en rymdsond kan knuffa en asteroid ur kurs. Nu är Europas Hera framme för att mäta resultatet, samtidigt som ny forskning visar att även ett kärnvapen kan misslyckas om det träffar fel sida. Frågan är inte längre om vi kan, utan om vi hinner se hotet i tid.

    Peter Bergvall9 november 2026

    En pixel som är en hel värld

    Den 18 oktober 2026 tog en europeisk rymdsond en bild som mest liknar ett fel i kameran. Två ljusprickar, den ena bara en enda pixel stor. Bilden togs av ESA:s sond Hera på 1 280 kilometers avstånd, och den lilla pricken är Dimorphos. Det är den första himlakropp i solsystemet som människor bevisligen har flyttat.

    Några veckor senare kom den första närbilden, tagen från ungefär 60 kilometer. Den visar en sida av den större asteroiden Didymos som ingen har sett förut, full av stenblock, kratrar och åsar. Den 25 november väntas de första detaljerade bilderna av Dimorphos själv.

    Hera är ingen upptäcktsresa i vanlig mening. Den är en brottsplatsundersökning. Och svaret sonden letar efter avgör hur mycket du kan lita på mänsklighetens enda testade metod för att flytta en asteroid.

    Knuffen som fungerade bättre än väntat

    Hösten 2022 styrde NASA rymdsonden DART rakt in i Dimorphos i 6,1 kilometer per sekund. Dimorphos är ungefär 151 meter bred, lika stor som Cheopspyramiden, och kretsar runt den 780 meter breda Didymos. Paret utgör ingen fara för jorden. Det var just därför de valdes: ett ofarligt testobjekt där effekten går att mäta.

    Effekten blev tydlig. Dimorphos varv runt Didymos förkortades med drygt en halvtimme. Det låter lite, men det var långt mer än vad som krävdes för att räknas som en framgång. En stor del av förklaringen var att krocken slungade ut enorma mängder sten och damm. Utkastet fungerade som en rekyl och gav extra fart, ungefär som när du skjuter med ett gevär och stöten går bakåt i axeln.

    Problemet är att ingen vet exakt hur stor rekylen var. För att räkna ut den behöver du veta hur tung Dimorphos är, och det går bara att mäta på plats. Det är Heras huvuduppgift. Sonden ska också släppa två små satelliter i skokartongsformat, Juventas och Milani, som ska gå ännu närmare och till slut landa.

    Utan den siffran är DART ett lyckat experiment. Med den blir det en metod du kan räkna på.

    När knuffen inte räcker

    En rymdsond som krockar fungerar bäst om du har många års förvarning och en asteroid som inte är för stor. Ju mindre tid, desto hårdare måste du knuffa. Där kommer kärnvapnet in i bilden.

    Idén är inte att spränga asteroiden i bitar som i en Hollywoodfilm. Laddningen detoneras en bit ifrån. I rymden finns ingen luft som bär en tryckvåg, så det som träffar asteroiden är främst röntgenstrålning. Den hettar upp ytan så snabbt att ett tunt lager förångas och sprutar ut åt ena hållet. Asteroiden får en knuff åt det andra. Ytan blir i praktiken sin egen raketmotor.

    I november publicerade forskare vid Sandia National Laboratories i USA en studie i tidskriften Icarus som komplicerar bilden. Tidigare modeller räknade nästan alltid med runda asteroider, eftersom matematiken då blir hanterbar. Men runda asteroider finns inte. Gruppen, ledd av fysikern Nathan Moore, byggde en beräkningsmetod som är över 1 600 gånger snabbare än de gamla. Den gjorde det möjligt att simulera verkliga former, bland annat de kända asteroiderna Bennu, Itokawa och Golevka.

    Resultatet var tydligt. Beroende på vilken sida av samma asteroid strålningen träffade kunde knuffen bli upp till fem gånger starkare eller svagare. För en av asteroiderna varierade förändringen i rotationen med en faktor 17. Sluttningar, gropar och utskott pekar åt olika håll, och ångan sprutar därför ut i olika riktningar. Moore har sammanfattat det ungefär så här: välj rätt sida och du vinner, gissa fel och det kan bli en dålig dag.

    En annan amerikansk grupp, vid Lawrence Livermore National Laboratory, simulerade i oktober en laddning på en megaton mot en Bennu-formad asteroid på 160 meter. Där syntes tydliga tecken på att asteroiden kunde brytas sönder. Det kan vara en räddning, eller ett nytt problem om bitarna fortfarande är på väg mot jorden.

    Den svaga länken är förvarningen

    Det gemensamma för båda metoderna är att de kräver kunskap du sällan har när det är bråttom. Sandia-modellen behöver asteroidens form från alla håll. DART-metoden behöver dess massa och inre struktur. Båda kräver i praktiken att en sond först flyger dit och tittar.

    Hur snabbt det kan bli bråttom visade asteroiden 2024 YR4. Den upptäcktes av ATLAS-teleskopen den 27 december 2024 och är mellan 40 och 90 meter bred. I februari 2025 nådde risken att den skulle träffa jorden 2032 som mest omkring tre procent, den högsta på decennier. Nya mätningar, bland annat med James Webb-teleskopet, har sedan avskrivit en jordträff. Men under några veckor hade världen en asteroid med sju års förvarning, ingen sond i beredskap och ingen säker kunskap om dess form. YR4 visar också att risken inte bara gäller jorden, vilket vi skrev om i Hur ofta träffas en månbas av himlen?.

    Därför sker den största förändringen just nu i upptäcktsledet. Vera C. Rubin-observatoriet i Chile, som vi beskrev i Kameran som ska filma hela himlen i tio år, väntas öka antalet kända jordnära objekt tio till hundra gånger. NASA:s rymdteleskop NEO Surveyor ska skjutas upp tidigast hösten 2027. Det ser i infrarött ljus, alltså värmestrålning, och kan därför hitta mörka asteroider som kommer från solens håll, där markteleskop är blinda. Projektet har blivit dyrare, från en till 1,6 miljarder dollar, men har överlevt föreslagna budgetnedskärningar.

    Generalrepetitionen 2029

    Nästa stora test är redan inbokat. Den 13 april 2029 passerar asteroiden Apophis, omkring 340 meter bred, cirka 32 000 kilometer från jordytan. Det är närmare än satelliterna i geostationär bana. Någon nedslagsrisk finns inte de närmaste hundra åren, men det är en chans att se hur en asteroid i den storleken påverkas av jordens dragningskraft. ESA bygger sonden RAMSES för att möta den, och FN har utsett 2029 till ett internationellt år för planetförsvar.

    Var står planetförsvaret alltså? Mänskligheten har visat att den kan flytta en himlakropp. Den har modeller för en nödåtgärd när tiden inte räcker. Det som saknas är det tråkiga men avgörande: att hitta hoten tidigt och känna dem väl innan det är dags att agera. Ett kärnvapen kan ge en asteroid en rejäl knuff. Men den viktigaste resursen i planetförsvar är fortfarande tid, och tid går inte att tillverka i efterhand.

    Källor

    Vad tyckte du om artikeln?

    Tillbaka till Rymden
    Nyhetsbrev

    En vetenskapsartikel i veckan — ingen klickbete, inga annonser

    Gillade du den här? Få veckans bästa, förklarad utan jargong, direkt i inkorgen. Gratis, och du väljer själv vilka ämnen.

    Välj ämnen

    Alla ämnen

    Lämna allt omarkerat så får du veckans alla artiklar. Markera bara om du vill begränsa brevet till specifika ämnen.

    Vi delar aldrig din e-postadress och säljer den aldrig vidare. Du kan avregistrera dig när som helst med ett klick längst ner i varje brev.

    Veckans artiklar finns också samlade i Magasinet — läs på webben eller ladda ner som PDF.

    Har du frågor eller synpunkter?

    Havet slutar vara ett gömställe
    AI

    Havet slutar vara ett gömställe

    I tusentals år har havsdjupet varit den säkraste platsen att försvinna på. Nu håller den tryggheten på att ta slut. Vad händer den dag havet blir genomskinligt?

    Pentagon bygger ett internet i rymden, bara för krig
    Rymden

    Pentagon bygger ett internet i rymden, bara för krig

    Den 10 oktober sköts 21 satelliter upp som du aldrig kommer att använda. Ändå kan de avgöra hur snabbt ett framtida krig utkämpas. Så fungerar USA:s nya datanät i omloppsbana, förklarat från grunden.

    Hur ofta träffas en månbas av himlen?
    Rymden

    Hur ofta träffas en månbas av himlen?

    Våren 2024 slog en sten stor som ett hyreshus ner på månen, och ingen märkte något på ett och ett halvt år. Nu ger kratern forskarna det bästa underlaget hittills för en fråga som blir allt mer akut: hur farligt är det att bo på en himlakropp utan atmosfär?

    Kameran som ska filma hela himlen i tio år
    rymden

    Kameran som ska filma hela himlen i tio år

    Ett teleskop i Chile har börjat fotografera hela den södra natthimlen, om och om igen, natt efter natt i tio år. Resultatet blir den mest detaljerade film av universum som någonsin gjorts, och den kan lösa gåtan om vad 95 procent av kosmos består av.

    Vårt solsystem är större än du kan föreställa dig
    Rymden

    Vårt solsystem är större än du kan föreställa dig

    Solen är inte bara en stark lampa på himlen. Den är en kärnreaktor stor nog att rymma en miljon jordklot. Runt den kretsar åtta planeter, hundratals månar och miljarder asteroider — och de flesta av dessa världar är fullständigt omöjliga att leva på.

    Bitcoin är guld, Ethereum en dator, Tether en dollar

    Bitcoin är guld, Ethereum en dator, Tether en dollar

    Det mesta av det som kallas kryptovalutor är inga valutor alls. Bakom de största namnen finns helt olika idéer om vad en blockkedja ska vara bra för. Det förklarar varför det finns miljontals av dem.