En stjärna som håller allt på plats
Solen dominerar solsystemet på ett sätt som är svårt att fatta. Den innehåller 99,8 procent av systemets totala massa. De återstående 0,2 procenten, inklusive alla planeter och allt annat, är i princip dammet runt en glödlampa.
Solen är 4,6 miljarder år gammal och bränner väte i sin kärna vid 15 miljoner graders värme. Det är inte en förbränning som i en vanlig eld, utan en kärnfusion, där väteatomer slås samman till helium och frigör enorma mängder energi. Den processen har pågått så länge att dinosauriernas era verkar som igår.
Utan solens gravitationskraft hade planeterna inte funnits. Det är den som håller allt i sina banor.
De steniga planeterna närmast solen
De fyra innersta planeterna — Merkurius, Venus, Jorden och Mars — är alla klippiga och relativt små. Därifrån slutar likheterna.
Merkurius, närmast solen, är extremernas värld. Utan atmosfär att jämna ut temperaturen kan det vara 430 grader varmt på dagen och 180 grader kallt på natten. Samma planet, men med 600 graders skillnad beroende på om solen skiner.
Venus ser mer jordlik ut på avstånd. Ungefär samma storlek, ungefär samma massa. Men ytan är ett inferno. Atmosfären är 90 gånger tätare än jordens, fylld av koldioxid och svavelsyremoln. Ytan håller konstant 465 grader. Det är varmare än Merkurius, trots att Venus är dubbelt så långt från solen. Det kallas växthuseffekt i sin mest extrema form. Venus visar vad Jorden kan bli om processen drivs ända ut.
Mars däremot är en fruset utdöd värld. En gång flöt vatten där, och spår av uråldriga flodbäddar syns fortfarande. Idag är atmosfären för tunn för att hålla flytande vatten på ytan, och temperaturen ligger i genomsnitt på minus 60 grader.
Jättarna längre ut
Passerar du Mars möter du asteroidbältet, ett brett bälte av klippfragment, och sedan de fyra gasjättarna.
Jupiter är solsystemets monark. Planeten är 317 gånger tyngre än jorden och har ingen fast yta, bara allt tjockare lager av gas som övergår i flytande metall på djupet. Stormen som kallas Stora röda fläcken har rasat i minst 350 år. Den är just nu ungefär lika stor som en jordglob.
Saturnus är kanske det vackraste objektet i solsystemet. Ringarna är inte solida utan består av is, sten och damm, utspridda i ett tunt skikt bredare än avståndet mellan Jorden och Månen. Saturnus är också lätt nog att flyta på vatten, om det hade funnits ett hav tillräckligt stort.
Uranus och Neptunus, de yttersta planeterna, är iskalla världar dominerade av fruset vatten, metan och ammoniak. Neptunus har vindar på upp till 2 100 kilometer i timmen — de starkaste kända vindarna i hela solsystemet.
Hur stort är egentligen "stort"?
Solsystemet är svårt att föreställa sig i sin verkliga skala. Det finns ett projekt som kallas Sweden Solar System, där solen representeras av Globen i Stockholm och planeterna placeras ut runt om i landet i korrekt skala. Mars hamnar i Mörby centrum. Neptunus hamnar i Söderhamn. Voyager 1, som sköts upp 1977 och är det mest avlägsna föremål människan tillverkat, befinner sig i det projektet någonstans utanför Europas gränser.
Allt det tomrum däremellan är exakt det: tomrum.
Vi börjar röra oss dit
I 50 år skickade vi bara robotar. Nu förändras det. SpaceX testar Starship, ett rymdskepp byggt för att ta människor till Mars. NASA planerar att skicka astronauter tillbaka till månen under Artemisprogrammet. Privata aktörer erbjuder suborbitala flygresor, alltså en tur upp till rymdens gräns och tillbaka, för betalande passagerare.
Det är ett skifte. Rymden har länge varit ett område för stater och ingenjörer. Nu börjar den bli en destination.
Men solsystemet påminner oss om proportionerna. Även Mars, den planet som i dag är närmast i sikte för en bemannad resa, ligger i genomsnitt 225 miljoner kilometer bort. En resa dit tar med dagens teknik ungefär sju månader, i ett litet rör, i total strålning och noll gravitation.
Det är inte omöjligt. Men det är inte heller en turistresa till Kanarieöarna.
Vad solsystemet lär oss om oss själva
Av åtta planeter finns det exakt en som har flytande vatten på ytan, en syreatmosfär och en temperatur där protein inte kokar eller fryser. Det är en ovanlig kombination. Ju mer vi lär oss om de andra planeterna, desto tydligare framstår hur ovanlig vår egen är.
Det kanske är den viktigaste läxan solsystemet har att ge.
---
Källor: NASA Solar System Exploration, Rymdstyrelsen.se, illvet.se, Sweden Solar System (projektet)
Vad tyckte du om artikeln?
