Vad händer när matstrupen saknas?
Ungefär ett av 3 500 barn föds med ett tillstånd som kallas esofagusatresi. Matstrupen är inte sammanhängande – det saknas ett stycke mitt i röret. I de lindriga fallen kan kirurger sträcka ut de befintliga ändarna och sy ihop dem. Men i de svåraste fallen är gapet för stort, och det finns i dag ingen bra lösning.
De barn som drabbas genomgår oftast en lång rad komplicerade operationer. En del bär på stomi och sond i många år. Risken för komplikationer är hög. Och donerade organ för barn är extremt sällsynta – kön är lång och kroppen kan förkasta det den fått.
Det är just det här problemet som forskargruppen vid University College London och Great Ormond Street Hospital i London har ägnat decennier åt att lösa.
Forskarnas lösning: odla organet från egna celler
Principen kallas vävnadsteknik. I stället för att hämta ett organ från en annan människa tar forskargruppen ett donatorsorgan från en gris och tar bort alla celler. Kvar lämnas ett slags skelett – en tredimensionell struktur av proteiner som normalt håller organet på plats.
Det tomma skelettet doppas sedan i mottagarens egna celler, tagna via en liten biopsi. Cellerna befolkar strukturen och börjar gradvis bygga upp ett nytt organ – ett som kroppen inte känner igen som främmande.
Fördelen är enorm. I dag måste de flesta som fått ett transplanterat organ ta immunhämmande läkemedel hela livet, för att hindra kroppen från att angripa det nya organet. Den odlade matstrupen kringgår det problemet helt, eftersom vävnaden bär mottagarens egna celler.
Resultaten – vad vet vi nu?
I mars 2026 publicerade Professor Paolo De Coppi och hans forskargrupp sina resultat. Åtta grisar opererades med den odlade matstrupen. Alla överlevde de kritiska första 30 dagarna.
Vid uppföljning efter sex månader hade den inopererade matstrupen utvecklat fungerande muskler, nerver och blodkärl. Djuren åt normalt och växte i normal takt. En del av djuren utvecklade en förträngning i röret – men det hanterades via rutinmässig endoskopi, precis som i standard klinisk praxis.
De Coppi beskriver resultaten som ett avgörande steg mot personaliserade behandlingar för barn med livshotande tillstånd. Forskningen är finansierad av välgörenhetsorganisationen GOSH Charity och genomförs i samarbete med det brittiska nationella hälsomyndigheten NIHR.
Hur odlar man ett organ i labb?
Processen börjar med ett donatorsorgan – i det här fallet en grismatstrupe. Via ett kemiskt rengöringsprotokoll avlägsnas alla celler. Det tar bort allt biologiskt material som kroppen kan reagera mot, men lämnar kvar proteinskelettet som ger organet dess form och styrka.
Sedan sätts mottagarens egna celler in. De koloniserar skelettet, delar sig och bildar ny vävnad. Processen sker i kontrollerad laboratoriemiljö med exakt rätt temperatur, näring och syre. Det tar dagar till veckor beroende på organets storlek och komplexitet.
Det färdigodlade organet opereras sedan in kirurgiskt. Kroppen känner igen sina egna celler och tar emot organet utan att starta ett immunsvar. Inget avvisande. Inga livslånga läkemedel.
Nästa steg: från gris till människa
Frågan som hänger i luften är förstås när det kan ske på människor.
Forskargruppen är tydlig: de befinner sig fortfarande i djurförsöksstadiet. Vägen till kliniska prövningar kräver noggrann säkerhetsdata, myndighetsgodkännanden och tid. Men grundprincipen är nu bevisad i en stor djurmodell, vilket är ett krav för att myndigheterna ens ska godkänna försök på människa.
Tekniken är heller inte begränsad till matstrupen. Samma metod – decellularisering och repopulering med egna celler – har prövats för luftstrupe, urinblåsa och blodkärl. En dag kan samma princip gälla fler organ.
Det vi bevittnar är ett skifte i synen på transplantation. I stället för att vänta på en donator som kanske aldrig dyker upp, kan det i framtiden vara möjligt att beställa ett organ som odlas fram från dina egna celler – skräddarsytt för precis din kropp, och utan risk för avvisning.
Kön till en donator kan en dag bli ett minne blott.
När löftet gick fel – en svensk varning
Historien om vävnadsteknik och konstgjorda organ är inte bara en historia om framsteg. Den är också en historia om vad som kan hända när vetenskaplig ambition löper ifrån de fakta som bär upp den.
År 2010 rekryterades kirurgen Paolo Macchiarini som gästprofessor till Karolinska Institutet i Stockholm. Han beskrevs som en pionjär inom regenerativ medicin och kom med löften om en revolutionerande metod: luftstrupar tillverkade av ett plastbaserat skelett, belagt med patientens egna stamceller. Tanken var densamma som den forskning som nu bedrivs i London – att kroppen ska ta emot ett organ som bär dess egna celler.
Men likheterna slutar där.
Sommaren 2011 genomförde Macchiarini den första transplantationen med en konstgjord luftstrupe i plast på Karolinska sjukhuset. Operationen beskrevs som lyckad, och fram till 2014 opererades ytterligare patienter – både i Sverige och i Ryssland.
Verkligheten var en annan. Sju av de patienter som fick syntetiska luftstrupar inopererade avled. Det visade sig att operationerna gjordes utan vetenskaplig grund, utan nödvändiga tillstånd och utan att djurförsök hade genomförts. Macchiarini anklagades för att i vetenskapliga artiklar ha gett en förskönande bild av patienternas tillstånd och implantatens funktion.
SVT:s dokumentärserie Experimentet från 2016 satte strålkastarna på skandalen. KI:s rektor och styrelseordförande tvingades avgå, och universitetskansler Harriet Wallberg fick sparken. Sekreteraren för Nobelkommittén för fysiologi och medicin avgick också – han hade aktivt förespråkat att Macchiarini anställdes.
År 2022 dömdes Macchiarini i Solna tingsrätt för grovt vållande till kroppsskada.
Skandalen är relevant just nu, av ett enkelt skäl: den påminner om varför den forskning som bedrivs vid University College London och Great Ormond Street Hospital ser ut som den gör. Varje steg dokumenteras noggrant. Djurförsöken kommer före kliniska prövningar. Myndighetsgodkännanden är inte en formalitet utan ett skydd. Det är trögt och tar tid – men det är precis det som skiljer seriös vetenskap från ett experiment på levande människor.
Macchiarinis metod byggde på samma grundidé som den moderna vävnadstekniken. Idén var inte fel. Men utan den vetenskapliga grund som krävs blev den i stället ett monument över vad som händer när prestigetänk och brådska tar över från evidens.
Det är den lärdomen som bärs med in i framtidens operationssalar.
Vad tyckte du om artikeln?
