En historisk vändpunkt
År 2025 passerade europeisk energihistoria en milstolpe som få trodde var möjlig bara tio år tidigare. För första gången producerade vind- och solkraft mer el i EU än fossila bränslen, nära en tredjedel av unionens totala elförsörjning. Förnybartandelen hade stigit från 34 procent år 2019 till 47 procent år 2024, medan fossilt sjönk till sin lägsta nivå någonsin.
Drivkrafterna bakom omställningen var två. Den ena var klimatpolitiken: EU:s gröna giv från 2019 satte ambitiösa mål för utsläppsminskningar och förnybartandel till 2030. Den andra kom oväntat, Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. REPowerEU-planen som följde höjde förnybartmålet till minst 42,5 procent och krävde att medlemsländerna snabbt identifierade mark för utbyggnad. Det som börjat som klimatpolitik hade blivit en säkerhetspolitisk nödvändighet.
Vad säger forskningen?
Bakom de politiska rubrikerna pågår en mer nyanserad vetenskaplig debatt. Forskningen bekräftar att vind och sol är billiga och klimatnyttiga per producerad kilowattimme, men ett växande antal studier lyfter fram kostnader och risker som konsekvent utelämnas i de politiska kalkylerna.
Systemstabilitet. Det moderna elnätet är ett precisionsinstrument som kräver att produktion och förbrukning balanseras i realtid, sekund för sekund. Traditionella kraftverk, kärnkraft och vattenkraft, bidrar med så kallad svängmassa: tunga, roterande turbiner som vid störningar fortsätter snurra och håller frekvensen stabil. Vindkraftverk saknar denna egenskap. Svenska kraftnät har i officiella utredningar beskrivit hur elsystemet riskerar att bli "spinkigare" allteftersom kärnkraften fasas ut, och hur ny teknik i form av batterier och syntetisk svängmassa måste byggas ut för att kompensera. Det är kostnader som sällan syns i jämförelser mellan energislag.
Lagringsgapet. En peer-reviewed studie publicerad i tidskriften Sustainability (MDPI, 2025) med fokus på Europas elnätsrisker konstaterar att omställningen sker utan tillräckliga investeringar i energilagring. Resultatet är ett paradoxalt läge: vid höga produktionstoppar tvingas sol- och vindkraft kopplas bort från nätet, energin kastas bort, för att nätet annars skulle bli instabilt. Problemet kallas curtailment och är ett direkt resultat av att lagringskapaciteten inte byggts ut i takt med produktionen.
Nätkapaciteten räcker inte. Energitanksmedjan Ember varnar i sin senaste europeiska elmarknadsrapport att mer än två tredjedelar av all planerad vind- och storskalig solkraft till 2030 riskerar att försenas eller aldrig byggas, på grund av otillräcklig nätkapacitet. EU beräknar att nätinvesteringarna måste uppgå till omkring 85 miljarder euro per år fram till 2050.
Klimatnyttan ifrågasätts. En av de mest omdiskuterade rösterna i den vetenskapliga debatten är Jan Emblemsvåg, professor vid NTNU i Trondheim. I en rapport från april 2026 hävdar han att världens samlade satsningar på vind- och solkraft kostat motsvarande 7 800 miljarder dollar men gett betydligt mindre klimatnytta än väntat, delvis för att produktionen av paneler och turbiner är så energi- och utsläppsintensiv att den till stor del sker i kolkraftsberoende Kina. "I praktiken flyttar vi utsläppen från Europa till Kina", säger Emblemsvåg.
Den svenska debatten har en liknande spricklinje. Professor emeritus Per Fahlén vid Chalmers har i flera rapporter visat hur intermittent produktion måste backas upp av nästan lika mycket planerbar kapacitet, och att dessa systemkostnader sällan inkluderas när vind och sol jämförs med kärnkraft eller vattenkraft.
Rysslands dolda spel
Efter Ukrainainvasionen stod det klart att Europa under decennier hade byggt upp ett farligt beroende av rysk gas. Men hur uppstod det beroendet, och var det enbart ett resultat av ekonomiska kalkyler?
År 2022 ställde en grupp EU-parlamentariker en formell fråga till kommissionen om miljöorganisationers roll i europeisk energipolitik. I frågan hävdades att organisationer verksamma inom EU i stor utsträckning fungerat som täckmantel för rysk lobbying med tre tydliga mål: bekämpa kärnkraftsutveckling, bekämpa inhemsk fossil produktion, och aktivt främja vind och sol. Logiken är inte svår att förstå: ett Europa utan stabila inhemska energikällor är ett Europa beroende av rysk gas.
Paradoxalt nog lobbade Ryssland samtidigt i motsatt riktning i ett annat sammanhang. Forskning från Greenpeace France visar att Gazprom, Lukoil och Rosatom använde nästade lobbystrukturer, via dotterbolag och branschorganisationer, för att få fossil gas och kärnkraft inkluderade i EU:s taxonomi för hållbara investeringar. Rosatom träffade EU-kommissionärer och tjänstemän minst 18 gånger mellan 2018 och 2022.
Bilden som träder fram är inte enkel. Ryssland ville behålla gasberoendet i Västeuropa, och ville samtidigt låsa in länder i Östeuropa via långsiktiga Rosatom-kontrakt för kärnkraft. En studie i Nature Energy (2023) visar hur Rysslands förmåga att använda kärnenergi som geopolitiskt maktmedel inte bara bygger på tekniska beroenden utan på personliga och informella band som kan utnyttjas för lobbying och påtryckning.
Kinas industriella inlåsning
Kinas roll i omställningen är av en annan karaktär, inte subversion utan ekonomisk inlåsning via leveranskedjor.
Europa importerar i dag omkring 80 procent av sina solpaneler från Kina. Forskare vid Europaparlamentets utredningstjänst formulerade problemet träffande: beroendet "byter bara form, från importerad olja och gas till importerad solanutrusning". EU:s säkerhetspolitiska institut EUISS varnar i en rapport från januari 2026 att Kina är djupt inbäddat i Europas energisystem och skapar strategiska risker och cybersäkerhetsproblem. Särskilt lyfts kinesiska solväxelriktare, de enheter som kopplar solpaneler till elnätet, som potentiella sårbarheter i kritisk infrastruktur.
Kina dominerar dessutom produktionen av de råvaror som hela omställningen bygger på: mer än 80 procent av världens gallium, grafit, mangan, sällsynta jordartsmetaller och kisel raffineras i Kina. Det är material som behövs för batterier, vindturbiner, elmotorer och solpaneler.
Tre beroenden i stället för ett
Det finns en djup ironi i hur Europas energiomställning har utvecklats. Ambitionen var att bryta fossilberoendet och uppnå strategisk autonomi. I stället riskerar kontinenten att byta ett beroende mot flera.
Tyska utrikespolitiska analytiker vid DGAP beskriver i en rapport från 2026 hur Europa nu måste hantera tre parallella risker: rysk fossil statecraft, kinesisk teknologisk konsolidering, och ett framväxande amerikanskt energidominans via LNG-export som också kan användas som politiskt påtryckningsmedel.
Forskningen pekar sammantaget mot en slutsats som är obehaglig men nödvändig: energipolitik är aldrig enbart teknik. Systemkostnader, geopolitiska beroenden och infrastruktursårbarhet måste värderas lika högt som produktionskostnad per kilowattimme. Europa har gjort rätt i att bygga ut förnybart, men gjort det utan att ställa tillräckligt hårda frågor om vem som vinner och vem som förlorar när kontinenten gör sina energival.
Källor: Ember European Electricity Review 2025/2026, Nature Energy (Szulecki & Overland 2023), MDPI Sustainability (2025), EUISS Brief januari 2026, DGAP februari 2026, Europaparlamentets fråga P-9-2022-001275, rapport av Jan Emblemsvåg NTNU (2026), Per Fahlén Chalmers (rapportserie energisystem).
Vad tyckte du om artikeln?
