Ett gram som kan döda
Ta ut ett enda gram ur en nyss använd bränslestav och håll det i handen. Inom några veckor skulle du vara död. Strålningen från färskt använt kärnbränsle är så intensiv att den skadar dina celler snabbare än kroppen hinner reparera dem.
Ändå är det mesta kärnavfall något du skulle kunna stå bredvid utan att märka någonting. Ordet kärnavfall gömmer enorma skillnader. Och just den förvirringen är själva kärnan i varför frågan känns läskigare än den ofta är.
De flesta soporna är nästan ofarliga
Kärnavfall delas in i tre nivåer. Ungefär 90 procent är lågaktivt: handskar, verktyg, filter och kläder som blivit svagt radioaktiva. Runt 7 procent är medelaktivt, till exempel utbytta komponenter från själva reaktorn. Bara omkring 3 procent är högaktivt, och det är nästan uteslutande det använda bränslet.
Det betyder att 97 procent av allt kärnavfall aldrig kräver något dramatiskt. Du kan hantera det ungefär som annat farligt industriavfall. Det är de sista procenten som ger hela frågan dess rykte.
Farlighet är inte en enda siffra
Strålning skadar dig utifrån tre saker: dos, avstånd och tid. En källa kan vara ofarlig på en meters håll men livsfarlig i handen. Uran i sig är faktiskt bara svagt radioaktivt. Om du åt ett gram orört bränsle skulle du få ungefär lika mycket strålning som en normal årsdos.
Problemet uppstår när uranet klyvs inne i reaktorn. Då bildas nya ämnen, så kallade klyvningsprodukter, som strålar hundratusentals gånger starkare. Det är dessa, inte uranet, som gör färskt bränsle dödligt. Farligheten sitter alltså i vad avfallet innehåller just nu, inte i att det råkar heta kärnavfall.
Därför är en miljon år en vilseledande siffra
Du har säkert hört att avfallet är farligt i hundratusentals eller miljontals år. Det stämmer på ett sätt, men döljer något viktigt.
De ämnen som gör bränslet akut dödligt, cesium-137 och strontium-90, har en halveringstid på ungefär 30 år. Halveringstid är tiden det tar för hälften av strålningen att försvinna. Efter tio sådana perioder, alltså cirka 300 år, är de i praktiken borta. Den brutala strålningen klingar av förvånansvärt snabbt.
Kvar blir långlivade ämnen som plutonium, med en halveringstid på 24 000 år. De strålar mycket svagare, men under oerhört lång tid. Enligt Svensk Kärnbränslehantering har bränslet efter runt 100 000 år sjunkit till samma strålningsnivå som den naturliga uranmalm det en gång bröts ur. Siffran en miljon år är alltså en säkerhetsmarginal, inte den tid avfallet förblir akut farligt.
Det farliga är också det mest bevakade
Här ligger paradoxen. De 3 procent som verkligen är farliga är samtidigt det mest kontrollerade avfall mänskligheten någonsin skapat. Inget annat gift övervakas lika hårt.
Globalt finns runt 400 000 ton använt bränsle, och mängden växer med cirka 12 000 ton om året. I Sverige är svaret slutförvaring på 500 meters djup. Bränslet kapslas in i fem centimeter tjock koppar, omges av ett lager lera och läggs i nästan två miljarder år gammalt berg. Bygget pågår i Forsmark just nu. Hur landet hamnade här kan du läsa om i Svensk kärnkraft: från atombomber till comeback.
Jämför gärna med det kvicksilver- och arsenikhaltiga avfall som annan industri lämnar efter sig. Det är också livsfarligt, men till skillnad från kärnavfallet blir det aldrig mindre farligt. Det förblir giftigt för evigt. Kärnavfallets stora fördel är nästan pinsamt enkel: det tar slut på sig självt. Du behöver bara hålla det borta tillräckligt länge.
Källor
- Strålsäkerhetsmyndigheten – Hantering av radioaktivt avfall från kärntekniska anläggningar - Svensk Kärnbränslehantering (SKB) – KBS-3-metoden och slutförvaret i Forsmark - Uppsala universitet, Institutionen för fysik och astronomi – Hur farligt är utbränt kärnbränsle? - Kärnavfallsrådet – Livslängden för kärnavfall - Vattenfall – Slutförvar för kärnbränsle i Forsmark
Vad tyckte du om artikeln?
