Hemligt arbete med svensk atombomb
Efter andra världskriget var bomben en självklar framtidsplan. Sverige hade uran i Billingen, skickliga fysiker och ett neutralt utanförskap att försvara. Försvarets forskningsanstalt, FOA, fick i uppdrag att utreda vad som krävdes.
Arbetet började 1945. Redan 1954 var Sveriges första reaktor, R1, kritisk i berget under Kungliga Tekniska högskolan. Det var en tungvattenreaktor, och tungt vatten var vägen till vapenplutonium. Ingen slump.
Under 50- och 60-talen gick motsvarande dagens 15 miljarder kronor till forskningen. Planen var att producera plutonium i civila reaktorer. Ågesta-reaktorn utanför Stockholm levererade fjärrvärme till Farsta från 1964. Marviken-reaktorn vid Bråviken skulle bli plutoniumfabriken. Den blev aldrig klar.
1958 beslutade riksdagen officiellt att bara bedriva "skyddsforskning". I praktiken fortsatte vapenforskningen ändå. Först 1968, när Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet, började projektet avvecklas på allvar. 1972 var det definitivt över.
Tankarna om en svensk bomb låg på hyllan, men kunskapen fanns kvar. Den skulle bli grunden för något helt annat: en enorm civil satsning.
Tolv reaktorer på tolv år
Oljekrisen 1973 fyrdubblade oljepriset över en natt. Sverige importerade nästan all sin olja och behövde ersätta den. Svaret blev kärnkraft i industriell skala.
Mellan 1972 och 1985 växte tolv reaktorer fram på fyra platser: Oskarshamn, Barsebäck, Ringhals och Forsmark. De två första var statliga, resten kom till i samarbete med privata kraftbolag som Sydkraft och Vattenfall. Tempot var unikt. Få länder har byggt så mycket kärnkraft så snabbt per invånare räknat.
När allt var på plats stod kärnkraften för ungefär halva Sveriges elproduktion. Elen blev billig och rikligt tillgänglig. Industrin växte. Direktverkande el blev standard i nya villor. Sverige hade blivit en elstormakt.
Men priset var också politiskt. Tre Mile Island-olyckan i USA 1979 väckte en oro som inte gick att vifta bort.
Folkomröstningen som ingen vann
Den 23 mars 1980 gick svenskarna till urnorna. Tre linjer stod på valsedeln. Linje 1, som moderaterna stod bakom, ville använda de färdigbyggda reaktorerna i 25 år. Linje 2, med socialdemokraterna och folkpartiet, ville samma sak men med reservationer. Linje 3, centern och vänsterpartiet kommunisterna, ville stoppa utbyggnaden och avveckla snabbt.
Linje 2 vann med 39,1 procent. Linje 3 fick 38,7. Linje 1 landade på 18,9. Riksdagen tolkade resultatet som ett samlat nej på sikt. Beslutet blev: alla reaktorer ska släckas senast 2010.
Det fick enorma konsekvenser. Investeringarna i ny kärnkraftsforskning krympte. Universiteten tappade studenter. Den svenska kärnkraftskompetensen började långsamt läcka ut ur landet.
Men 2010-målet höll inte. Energiöverenskommelsen 1991 mildrade beslutet. År 2010 rev riksdagen hela avvecklingskravet. Då hade bara Barsebäck 1 släckts, 1999. Barsebäck 2 följde 2005. Marknaden hade styrt mer än politiken.
Halva flottan släcktes – räkningen kom sen
Under 2010-talet blev kärnkraften allt svårare att driva lönsamt. Flera faktorer samverkade. Effektskatten, en särskild avgift på varje producerad kilowattimme från kärnkraft, drev upp kostnaderna. Fukushima-olyckan 2011 ledde till skärpta säkerhetskrav, bland annat oberoende härdkylning som kostade miljarder att installera. Samtidigt pressade billig vindkraft och låga utsläppspriser marknaden.
Ägarna räknade kallt. 2017 gick Oskarshamn 1 och 2 i pension. Ringhals 2 följde 2019, Ringhals 1 året därpå. Totalt försvann 4 000 megawatt effekt – motsvarande ungefär en fjärdedel av Sveriges samlade elproduktion.
Effektskatten försvann 2017, men då var besluten redan fattade. Fyra reaktorer hade släckts innan deras tekniska livslängd var slut.
Effekten märktes under vintrarna 2021 till 2023. Elpriserna i södra Sverige sköt i höjden. Elområde SE4, där Barsebäck låg, fick i perioder de högsta priserna i hela Europa. Svenska kraftnät varnade för effektbrist. Under vindrika sommardagar gick elen till Tyskland. Kalla vinterkvällar kom den tillbaka som kolkraft.
Att inte ha kärnkraft kostar också pengar. Den insikten satte igång vändningen.
Nu ska det byggas igen – kanske
Under 2023 och 2024 svängde energipolitiken. Sverige ska ha 100 procent fossilfri el till 2040, inte längre 100 procent förnybar. Det öppnade dörren för ny kärnkraft. Regeringen siktar på motsvarande tio nya stora reaktorer till 2045.
Vattenfall genomför förstudier för små modulära reaktorer vid Ringhals. Svenska bolag som Blykalla och Kärnfull Next arbetar med egna koncept. Staten har presenterat en modell med prisgaranti – så kallade Contracts for Difference – och lånegarantier för att sänka den ekonomiska risken för byggherrarna.
Utmaningarna är dock enorma. Finska Olkiluoto 3 drog ut fjorton år på tidtabellen och kostade nästan tre gånger så mycket som planerat. Franska Flamanville 3 är tolv år försenad. Brittiska Hinkley Point C har en prislapp på över 32 miljarder pund, mer än dubbelt så mycket som ursprungskalkylen.
Varje ny svensk reaktor väntas kosta mellan 80 och 150 miljarder kronor. Byggtiden blir minst tio år, förmodligen längre. Den politiska risken är också stor. Ett regeringsskifte kan förändra villkoren mitt i ett pågående bygge.
Vilka alternativ finns då? Vindkraft är billig per kilowattimme men variabel. Solen lyser inte när Sverige behöver el som mest. Vattenkraften är maxad. Fossilgas och kol ligger utanför klimatmålen. Sveriges elbehov lär dessutom fördubblas till 2045 när industrin och transporten går över till el.
Räknar du in kostnaden för reservkraft, nya kraftledningar och energilagring blir jämförelsen mellan kärnkraft och vindkraft mer komplicerad än priset per kilowattimme antyder.
Generation 4 och drömmen om avfallet som bränsle
Det riktigt spännande ligger kanske bortom dagens teknik. Generation IV är en samling nya reaktortyper som ska kunna använda det vi idag kallar kärnavfall som bränsle.
I en uttjänt bränslestav finns fortfarande 95 procent av den ursprungliga energin kvar. Dagens reaktorer utnyttjar bara den klyvbara uranisotopen U-235, som utgör mindre än en procent av naturligt uran. Generation IV-reaktorer kan bryta ned resten – plutonium, uran-238 och de tyngre aktiniderna – och få ut energin.
Sverige har ungefär 8 000 ton använt kärnbränsle. Med så kallade bridreaktorer, som skapar mer nytt bränsle än de förbrukar, skulle det kunna räcka i flera hundra år. Samtidigt minskar det långlivade avfallet dramatiskt. Det som ändå måste slutförvaras blir farligt i cirka 300 år istället för 100 000.
Svenska Blykalla utvecklar en blykyld snabbreaktor och siktar på en demoanläggning i Oskarshamn under början av 2030-talet. Amerikanska TerraPower bygger en natriumkyld reaktor i Wyoming. Kina har redan tagit en smält-salt-reaktor i testdrift.
Kommersiell användning ligger dock längre fram. Realistiskt handlar det om 2040-talet innan Generation IV kan leverera el i stor skala till Sverige. Tekniken är lovande, men inte färdig. Att vänta på den istället för att bygga det vi redan kan skulle innebära två decennier av fossila alternativ.
Svensk kärnkraft har gått från hemliga bombprojekt till folkomröstning, från halv nedläggning till försiktig pånyttfödelse. Den verkliga frågan är inte längre om Sverige ska ha kärnkraft, utan hur fort nya verk kan stå klara – och vem som ska betala.
Källor
- Thomas Jonter, Nuclear Weapons Research in Sweden 1945–1972, SIPRI - Strålsäkerhetsmyndigheten, Historisk översikt av svensk kärnkraft - Energimyndigheten, Energiläget 2024 - Vattenfall, Tidslinje för svensk kärnkraft - Valmyndigheten, Resultat folkomröstningen om kärnkraft 1980 - Svenska kraftnät, Långsiktig marknadsanalys 2024 - International Atomic Energy Agency (IAEA), PRIS – Power Reactor Information System - Regeringskansliet, Energipolitiska inriktningsbeslut
Vad tyckte du om artikeln?
