Samma bränsle, två helt olika planer
I januari 2025 togs första spadtaget för Sveriges slutförvar i Forsmark. Här ska omkring 12 000 ton använt kärnbränsle kapslas in i 6 000 kopparkapslar. Kapslarna sänks ner 500 meter i urberget. Förvaret beräknas vara fullt utbyggt på 2080-talet.
Samtidigt har en ny anläggning i Gansuprovinsen i nordvästra Kina börjat arbeta, enligt satellitbilder. Där löses använt kärnbränsle upp i syra för att plocka ut det som går att elda en gång till. Kina ser alltså en energireserv där Sverige ser avfall.
Det ironiska är att Sverige en gång tänkte som Kina. Den första svenska slutförvarsrapporten, KBS-1 från 1977, handlade om hur du förvarar förglasat avfall från upparbetning. Först runt 1980 bytte Sverige synsätt och började betrakta bränslet som avfall i stället för som resurs. Hur det gick till kan du läsa om i Svensk kärnkraft: från atombomber till comeback.
Nästan allt uran finns kvar
När ett bränsleelement är uttjänt har det inte tagit slut. Ungefär 95 procent av massan är fortfarande uran. Omkring en procent är plutonium som bildats i reaktorn. Resten, runt fyra procent, är klyvningsprodukter, alltså spillrorna som uppstår när atomkärnor splittras.
Förklaringen sitter i uranets isotoper, varianter av samma grundämne med olika vikt. Bara uran-235 klyvs lätt, och det utgör under en procent av natururanet. Den tyngre uran-238 passerar i stort sett orörd genom en vanlig reaktor. Därför tar dagens reaktorer bara vara på en liten bråkdel av energin i det uran som bryts.
Om du överför den typiska sammansättningen till Forsmark blir det grovt räknat drygt 11 000 ton uran och i storleksordningen hundra ton plutonium som ska kapslas in.
Återvinning i två steg
Upparbetning betyder att bränslet löses upp kemiskt så att uran och plutonium kan sorteras ut från det högaktiva avfallet. Plutoniumet blandas med uran till så kallat MOX-bränsle, efter engelskans mixed oxide. Frankrike har gjort detta i decennier i anläggningen La Hague. Omkring tio procent av landets kärnkraftsel kommer i dag från återvunnet material.
Men vanliga reaktorer kan bara återanvända plutoniumet ungefär en gång. Använt MOX-bränsle går inte att köra runt igen i samma reaktorer, och även det måste till slut slutförvaras. Enligt det franska bolaget Orano skulle andelen återvunnen el kunna nå närmare 40 procent om även använt MOX återvanns. Det kräver nästa steg.
Det steget heter snabbreaktor. I en vanlig reaktor bromsas neutronerna av vatten. I en snabbreaktor får de behålla farten, och då kan de omvandla uran-238 till nytt plutonium. En bridreaktor är en snabbreaktor som tillverkar minst lika mycket bränsle som den förbrukar. Kinas CFR-600 är konstruerad för att bilda ungefär tio procent mer klyvbart material än den gör av med.
I princip kan en sådan flotta även elda de enorma lagren av utarmat uran, restprodukten från anrikningen. Rysslands nya reaktor BREST-OD-300 ska drivas med bränsle som görs av utarmat uran och plutonium från använt bränsle.
Tekniken finns, men den dröjer
Här blir verkligheten segare än teorin. Kinas första CFR-600 har provkört sedan 2023, men på höganrikat uran från Ryssland och inte på eget återvunnet plutonium. Indiens prototypbridreaktor i Kalpakkam nådde kriticitet, alltså en självgående kedjereaktion, först i april 2026. Det var sexton år efter det ursprungliga målet. Japans upparbetningsanläggning i Rokkasho har skjutits upp 27 gånger sedan bygget började 1993.
Kostnaden är nästa hinder. Frankrike planerar en ny upparbetningsanläggning till 2045–2050, och Oranos vd har uppskattat notan till 20–30 miljarder euro. Forskare vid Harvard räknade 2003 ut att återvinning i vanliga reaktorer är dyrare än direkt slutförvaring tills uranpriset passerar 360 dollar per kilo.
Uran kostar i september 2026 runt 90 dollar per pund uranoxid. Det motsvarar ungefär 230 dollar per kilo uran. Även om du räknar upp Harvards brytpunkt med inflationen sedan 2003 ligger dagens pris klart under.
Uranet räcker, gruvorna kanske inte
Varför bry sig då? Svaret finns i efterfrågan. Den nya Red Book från OECD:s kärnenergibyrå NEA och IAEA kom i september 2026. Den räknar med att uranbehovet växer med 42 procent till 2050 i lågscenariot. I högscenariot mer än fördubblas det.
Geologin är inte problemet. Kända resurser som kan brytas för under 260 dollar per kilo uppgår till drygt 8,1 miljoner ton. Det räcker även för högscenariot fram till 2050. Men rapporten betonar att uran i marken inte är samma sak som uran i en reaktor.
World Nuclear Association räknar med att världens reaktorer behöver omkring 69 000 ton uran i år och drygt 150 000 ton 2040. Samtidigt börjar dagens gruvor tömmas i mitten av 2030-talet. Lager och återvunnet material, som länge fyllt luckan, krymper. Och en ny urangruva tar ofta mer än tio år från fynd till produktion.
Här blir upparbetning intressant av ett annat skäl än energin. Den ger ett land en egen buffert som inte hänger på gruvor och exportländer. För Kina väger det tungt. Landet importerar merparten av sitt uran, och 2023 kom två tredjedelar av importen från Kazakstan.
Priset för att hålla dörren öppen
Det finns en baksida som inte syns i kalkylerna. Upparbetning ger separerat plutonium, och plutonium är råvaran i kärnvapen. Kinas senaste rapport till IAEA om civilt plutonium lämnades 2017. Oberoende bedömare uppskattar att landet i dag kan ha 4–5 ton reaktorplutonium.
Upparbetning tar inte heller bort behovet av slutförvar. Kina bygger ett forskningslaboratorium i granit under Gobiöknen och siktar på ett förvar för högaktivt avfall till 2050. Skillnaden är vad som hamnar där: förglasade restprodukter i stället för hela bränsleelement. Hur farligt avfallet är över tid har VfA skrivit om i Hur farligt är kärnavfall egentligen?.
Ett vad om framtidens uran
Sveriges och Kinas val är i grunden två olika vad. Sverige satsar på att uran förblir prisvärt och att det säkraste är att isolera bränslet för gott. Kina satsar på att uran blir en strategisk bristvara och att snabbreaktorer hinner bli lönsamma innan dess.
Forsmarks förvar är dimensionerat för dagens svenska kärnkraftsprogram, inte för nya reaktorer. Bygger Sverige ut kärnkraften kommer frågan om vad som ska hända med det nya bränslet att ställas på nytt.
Kanske förblir de 12 000 tonnen i Forsmark precis det de är tänkta att vara, välförvarat avfall. Kanske ser en ingenjör år 2090 dem som världens mest välordnade bränslelager. Materialet i berget är detsamma i båda fallen. Det enda som skiljer är priset på uran.
Källor
- OECD Nuclear Energy Agency och IAEA (2026). Uranium 2026: Resources, Production and Demand ("Red Book"). - World Nuclear Association (2025). World Nuclear Fuel Report: Global Scenarios for Demand and Supply Availability 2025–2040. - Bunn, M., Fetter, S., Holdren, J. P. och van der Zwaan, B. (2003). The Economics of Reprocessing vs. Direct Disposal of Spent Nuclear Fuel. Belfer Center, Harvard Kennedy School. - Svensk Kärnbränslehantering (SKB). Byggstart för det svenska Kärnbränsleförvaret (2025) samt rapport R-10-25 om slutförvarsmetodens historik. - Strålsäkerhetsmyndigheten. Slutförvarets utveckling. - International Panel on Fissile Materials (2026). China has started operation of its demonstration reprocessing plant. - World Nuclear News (2021, 2026). China starts building second CFR-600 fast reactor; Construction milestone at Chinese underground laboratory. - POWER Magazine (2026). China's Advanced Nuclear Efforts Are Pushing Frontiers. - Department of Atomic Energy, Indien (2026). Prototype Fast Breeder Reactor at Kalpakkam attains first criticality. - World Nuclear News (2024). France sets out long-term nuclear recycling plans. - Nuclear Engineering International (2025). Russia's Brest reactor fuel plant begins pilot operation. - The Japan Times (2026). Japan faces tough road ahead over nuclear-fuel reprocessing plant.
Vad tyckte du om artikeln?
