En golvmatta som lagrar koldioxid i tusentals år
Tänk dig en tjock, blöt matta av halvt nedbrutna växtdelar. Den har legat och packats ihop under tusentals år. Varje lager innehåller rester av mossor, gräs och örter som dog och sjönk ner i stillastående, syrefattigt vatten.
I det syrefattiga vattnet händer ingenting. Bakterierna som normalt bryter ner organiskt material kan inte arbeta. Kol som bundits ur luften via fotosyntes stannar kvar, år efter år, decennium efter decennium, årtusende efter årtusende.
Det är torv. Och torvmarker är klimatets mest effektiva kolarkiv på land.
Torvmarker lagrar mer kol än alla andra vegetationstyper i världen sammantaget. I jordlagren finns uppskattningsvis 600 miljarder ton kol, vilket motsvarar upp till 44 procent av allt kol i jordmånen. Det är mer än dubbelt så mycket som jordens alla skogar lagrar i sin biomassa.
Ändå täcker torvmarker bara tre procent av jordens landyta. Storleken och kapaciteten matchar inte. Det är ungefär som att hitta ett kassaskåp som innehåller mer pengar än alla banker i stan, fast kassaskåpet ser ganska litet ut utifrån.
Vad händer när man sätter en grävmaskin på ett kassaskåp
Under 1800-talet och långt in på 1900-talet dikades enorma arealer av Sverige ut. Staten gav bidrag till det. Tanken var att torrlägga sumpig mark och göra den brukbar för jordbruk och skogsbruk. Det var en fullt rimlig tanke i en tid med matbrist och expansionsbehov.
Men när dikena grävdes och vattnet försvann, sjönk grundvattennivån. Syret nådde torven. Och i kontakt med syre börjar torv att brytas ner.
Processen är inte dramatisk. Den sker långsamt, tyst och år efter år. Men växthusgaser som ackumulerats under tusentals år börjar läcka ut igen.
I Sverige rapporteras ett årligt utsläpp på ungefär 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter från dränerad torvmark. Det överstiger de årliga utsläppen från personbilstrafiken och motsvarar ungefär 20 procent av de totala territoriella utsläppen i Sverige.
En femtedel av landets klimatutsläpp kommer alltså inte från fabriker, flyg eller bilar, utan från mark som vi la om för 150 år sedan.
Europa: kontinenten som dränerade sin kolbank
Sverige är inte ensamt. Torvmarker täcker 12 procent av Europa, men nästan hälften av dem befinner sig i dåligt skick eller har försämrats. De viktigaste hoten är dränering för jordbruk och skogsbruk samt torvbrytning. Degraderade och dränerade torvmarker i Europa släpper ut nära 600 miljoner ton koldioxid per år, vilket gör Europa till den näst största källan till utsläpp från torvmarker globalt.
För att sätta det i perspektiv: skadade torvmarker bidrar med fyra till fem procent av de globala, mänskliga utsläppen, vilket är lika mycket som flyg- och sjöfartsindustrierna tillsammans.
Det är utsläpp som i princip är onödiga. Marken kan återvätas. Dikena kan täppas igen. Grundvattennivån kan höjas. Och när det händer, stannar nedbrytningen upp.
Återvätning: rätt medicin, men inte utan biverkningar
Principen är enkel. Gräv igen det dike som grävdes för 150 år sedan. Låt vattnet komma tillbaka. Vänta.
Men vad händer när vattnet väl är tillbaka? Det är här bilden blir mer komplicerad, och där forskare inte är helt samstämmiga.
Det första problemet är metan. En blöt torvmark avger metan, en växthusgas som på 20 års sikt är ungefär 80 gånger kraftigare än koldioxid. Intakta myrar producerar alltså metan hela tiden, men de lagrar ändå mer kol än de släpper ut totalt sett. Vid återvätning ökar metanutsläppen kortsiktigt, medan koldioxid- och lustgasutsläppen minskar. På lång sikt blir klimateffekten positiv, men hur lång tid det tar varierar kraftigt beroende på marktyp, näringsnivå och temperatur.
På kväverika jordar i södra Sverige kan återvätning ge negativ klimatbalans under flera decennier innan det vänder. En ännu opublicerad studie vid Vindelälven visade att en återvätt torvmark två år efter åtgärden fortfarande var en nettokälla till växthusgaser. Det är inte ett bevis mot återvätning, men det understryker att åtgärden inte fungerar likadant överallt.
Torvforskaren Amelie Lindgren vid Göteborgs universitet menar att de mest klimateffektiva insatserna är koncentrerade till kväverika, dikade jordbruksmarker i södra Sverige. Återvätning av redan relativt blöta skogsmarker i norr ger däremot sämre klimatnytta och kan öka metanutsläppen utan tillräcklig motprestation i minskad koldioxid.
Det råder alltså bred enighet om att återvätning av rätt marker är en kraftfull klimatåtgärd. Oenigheten handlar om var, hur snabbt och hur stor del av lösningen det kan bli.
Klyftan mellan behov och takt
Här uppstår ett problem som är svårt att blunda för.
Nästan en fjärdedel av Sveriges totala ursprungliga våtmarksareal har försvunnit under det senaste seklet. Uppskattningsvis behöver ungefär 5 000 kvadratkilometer våtmark, en yta ungefär lika stor som Halland, restaureras.
Förra året gav de statliga åtgärderna en utsläppsminskning på totalt 10 000 ton koldioxidekvivalenter, vilket är 0,02 procent av Sveriges totala utsläpp.
Jämför det med de 11 miljoner ton som de dikade torvmarkerna släpper ut varje år. Det handlar om en faktor 1 000 i skillnad mellan pågående utsläpp och den utsläppsminskning som hittills åstadkommits genom återvätning.
Det är inte ett argument mot återvätning. Det är ett argument för att öka takten dramatiskt.
Det handlar inte bara om klimat
Våtmarker gör fler saker än att lagra kol. De renar vatten genom att filtrera kväve och fosfor innan det når sjöar och hav. De bromsar flöden vid skyfall och minskar risken för översvämningar nedströms. De erbjuder livsmiljöer för fåglar, groddjur och insekter som förlorat sina hemmarker när sumpmarken dikades bort.
Europeiska torvmarker innehåller ungefär hälften av kontinentens totala organiska kolförråd i marken, och fem gånger mer kol än alla Europas skogar.
Det gör dem till en klimatinfrastruktur som inte byggs på en generation utan byggts upp under årtusenden. Varje hektar som återväts innebär inte bara att ett utsläpp stoppas, utan att ett levande system börjar återuppbyggas.
Frågan är om vi har tålamod att tänka i de tidsskalorna, när klimatpolitikens resultat förväntas visas i nästa kvartalsrapport.
---
Källor: Naturvårdsverket, Våtmarker och klimat (2024–2026); SGU, Torvvolymer och kolförråd i Sveriges torvmarker (2023); Kasimir & Lindgren, Torvmarker, klimat och återvätning (Göteborgs universitet, 2024); IUCN, Peatlands and climate change (2022); Wetlands International Europe, Peatland Treasures; SVT Nyheter, Dikade våtmarker nästan lika stor klimatbov som bilen (2019); Forskning.se, Återställ våtmarkerna – men ta det lugnt (2023).
Vad tyckte du om artikeln?
