Vad är könsdysfori?
Könsdysfori är det psykiska lidande som uppstår när din könsidentitet inte stämmer med det kön du tilldelades vid födseln. Det är alltså inte könsidentiteten i sig som är diagnosen, utan lidandet av diskrepansen. Inte alla transpersoner har könsdysfori, men de som har det beskriver ofta en djup känsla av att vara i fel kropp, en känsla som kan vara förlamande i vardagen.
Läkare och psykologer ger diagnosen. I de flesta länder är den ett krav för att få tillgång till könsbekräftande behandling som hormoner eller kirurgi.
Siffrorna är anmärkningsvärda
De psykiatriska samsjuklighetstalen är höga. Transpersoner med diagnosen könsdysfori har fem till sex gånger så hög sannolikhet jämfört med befolkningen i helhet att vårdas för depression och ångestproblematik.
Bland unga som utretts för könsdysfori vid svenska kliniker har upp till 81 procent rapporterat suicidtankar och upp till 45 procent suicidförsök.
Och kopplingen till autism är särskilt påfallande. En fjärdedel av de som får diagnosen könsdysfori finns på autismspektrat, något som idag saknar vetenskaplig förklaring. Vid vissa svenska ungdomskliniker är siffran ännu högre. Vid det så kallade KID-teamet ligger andelen med autism på 40 procent, och lika stor andel har ADHD. Jämförelsetalet i befolkningen som helhet är ungefär en till två procent för autism.
Tre förklaringar, ingen konsensus
Det finns tre dominerande teorier om varför psykisk ohälsa är så vanlig i gruppen. De utesluter inte varandra.
Den första handlar om minoritetsstress. Barn och ungdomar med könsdysfori har stor risk att utveckla psykisk ohälsa på grund av ökad psykosocial stress relaterad till att avvika från samhällets normer. Utsatthet för fördomar och diskriminering kan leda till beredskap och rädsla, negativt påverkad självbild och behov att hålla sin identitet hemlig. Kort sagt: det är inte könsdysforin som gör folk sjuka, det är hur omvärlden behandlar dem.
Den andra teorin handlar om neurologiska faktorer. Kopplingen till autism är för stark för att vara slumpmässig. Personer med autism kan ha en mindre rigid syn på sociala normer och könsroller, vilket kan göra det lättare att utforska sin könsidentitet. Det finns också forskning som undersöker om hjärnutvecklingen spelar en roll för båda tillstånden, möjligen via hormoner under fosterstadiet. Uppsala universitet undersöker bland annat om exponering för hormonstörande ämnen under graviditeten kan leda till könsdysfori och specifika epigenetiska mönster.
Den tredje förklaringen är mer direkt: könsdysforin i sig orsakar psykisk ohälsa. Att leva med en djup diskrepans mellan den du upplever dig vara och den kropp du har är i sig ett psykologiskt påfrestande tillstånd. Den ökade risken för depression och ångest minskar mer och mer ju längre tid som går efter genomförd könsbekräftande vård, något som talar för att ångest och depression kan ha att göra med obehandlad könsdysfori.
Vad händer efter behandling?
Det korta svaret är: det beror. Det finns evidens för att livskvaliteten ökar och depression och ångest minskar efter könsbekräftande behandling, både när man tittar tre, fem och tio år framåt i tiden. Men kvarstående psykisk ohälsa är inte ovanligt.
Ibland kan psykisk ohälsa som inte är relaterad till könsdysforin fortsätta efter behandling, helt enkelt för att den inte behandlas genom könsbekräftande vård. Om depression beror på minoritetsstress, autism eller andra faktorer försvinner den inte bara för att könsdysforin lindras.
Det är också skälet till att vården är mer komplex än den kan verka. Om du har autism och könsidentitetsproblem kan det vara svårare att få rätt vård. Det kan vara svårare att uttrycka sig, och vårdpersonal kanske är mer benägen att bedöma symtomen som en del av autismen.
Fler frågor än svar
Den forskning som hittills gjorts kan inte förklara varför allt fler barn och unga i många västländer söker vård för att kroppen inte stämmer med deras upplevda könsidentitet. Och även om frågan studeras intensivt räcker inte underlaget än för att säga hur hälsan och livskvaliteten långsiktigt påverkas i de grupper av unga som idag utreds och behandlas.
Det är ett ovanligt ärligt konstaterande från en statlig myndighet. Det är också en påminnelse om att könsdysfori befinner sig i ett forskningsfält under snabb förändring, där svaren fortfarande är under uppbyggnad och där enkla förklaringar, åt vilket håll de än lutar, sällan stämmer.
Källor
Socialstyrelsen; RFSL – Transpersoners hälsa och levnadsvillkor; SBU – Könsdysfori: Vetenskapligt oklart hur unga mår på sikt (2022); Svenska Läkaresällskapet/SFBUP – Könsdysfori hos barn och unga (2023); Vetenskap och Hälsa – Numera vanligare gå från kvinna till man (2024); Uppsala universitet – könsdysfori/epigenetikprojekt (VR 2022-02676)
Vad tyckte du om artikeln?
