Tre fjärdedelar av fisken importeras
Drygt 75 procent av den sjömat som vi äter i Sverige är importerad. Det mesta kommer från Norge, hela 85 procent. Viktmässigt består importen till 75 procent av lax – odlad lax – och värdemässigt står laxen för över 80 procent av importen.
Det är alltså norsk lax, odlad i fjordar, som dominerar svenskarnas fiskdisk. Torsk från Barents hav förädlad i Kina. Alaska pollock fryst och skickad halvvägs runt jorden. Det vi kallar "fisk" är oftast inte det som simmar utanför vår egen kust.
Samtidigt tömmer vi Östersjön
Parallellt med att vi importerar fisk fiskas stora mängder upp ur Östersjön. Av den svenska fisken går ungefär 60 procent av volymen till produktion av fiskmjöl och fiskolja, vilket huvudsakligen utgörs av tobis och skarpsill men också sill.
Svenskt industrifiske i Östersjön levererar strömmingsfångsten till Danmark, där dansk fiskmjöl- och fiskoljeindustri hanterar en knapp fjärdedel av all strömming från Östersjön. Det finns inga svenska fabriker för framställning av fiskmjöl och fiskolja, så den fisk som ska beredas för detta ändamål lossas därför oftast i Danmark.
Fiskolja som produceras i Danmark av Östersjöströmming används nästan uteslutande i fiskodlingar, och av fiskmjölet används knappt 70 procent till detta – resterande 17,5 procent används som foder till sällskapsdjur och drygt 13 procent till annan djuruppfödning.
Varför inte äta det vi fiskar?
Det finns två huvudsakliga skäl. Det första handlar om miljögifter. Efterfrågan på fisk från Östersjön har under många år varit dämpad på grund av höga halter av dioxin. Fet fisk som sill och strömming lagrar dessa långlivade gifter, vilket gjort att Livsmedelsverket rekommenderar begränsad konsumtion.
Det andra skälet är strukturellt. I Östersjön finns endast två beredningsföretag som tar emot sill för konsumtion, och de kan bara ta emot en mindre andel av de kvoter vi har i Östersjön. Efterfrågan på färsk sill och strömming är helt enkelt låg – konsumenter vill inte ha småben i fisken, och marknaden för dessa arter har krympt.
Resultatet? 2024 gick 90 procent av den svenska fångsten av sill och skarpsill till fiskmjöl för bland annat laxodlingar, minkfarmar och kycklingproduktion.
Bestånden kämpar för återhämtning
Medan stora volymer fiskas upp för djurfoder står flera bestånd under press. Det östra torskbeståndet befinner sig fortsatt under biologiskt säkra gränser, detta trots tidigare års förbud mot riktat fiske, och ICES råd är därför att inget uttag från fisket bör tillåtas för 2026.
Det östra beståndet av torsk i Östersjön kollapsade 2019 och trots fiskestopp finns inga tecken på återhämtning – nu ser sillen ut att gå samma öde till mötes. I Bottniska viken har sillbeståndet minskat med knappt 60 procent mellan 1991 och 2024, i centrala Östersjön har sillbeståndet minskat med över 70 procent mellan 1966 och 2024, och i östra Östersjön har torskbeståndet minskat med över 85 procent mellan 1980 och 2023.
Av de 26 bestånd som förvaltas nationellt bedöms 11 ligga inom biologiskt säkra gränser, medan åtta bestånd inte gör det. Situationen är mest oroande i Egentliga Östersjön där inget av de åtta bedömda bestånden, bland annat abborre, gädda och gös, är inom biologiskt säkra gränser.
Systemet som håller fisket vid liv
Varför fortsätter fisket när bestånden minskar och fisken ändå inte hamnar på våra tallrikar? Svaret ligger i ekonomin. Det pelagiska trålfisket – det storskaliga fiske som fångar sill och skarpsill – är beroende av fiskmjölsindustrin för sin lönsamhet.
Den danska foderproduktionen och dess värdekedjor är fortfarande helt centrala för svenskt industrifiske – merparten av fångsterna går till dansk produktion av fiskmjöl och olja, och merparten av mjölet och oljan går till norska fiskodlingar.
Det är ett system som hänger ihop: norska laxodlingar behöver foder, danska fabriker processar fisk till foder, svenska båtar levererar råvaran. Och svenska konsumenter köper tillbaka laxen – importerad, odlad, matad med fisk från vårt eget hav.
Kvotbeslut fattas årligen inom EU baserat på vetenskaplig rådgivning från ICES. Men kvoterna har länge legat högre än vad bestånden tål, och konsekvenserna syns nu tydligt i statistiken.
Vad tyckte du om artikeln?
