En komponent som inte glömmer
Tänk dig ett vattenrör som blir lite bredare varje gång du låter vatten strömma genom det åt ett håll, och lite smalare när du vänder på flödet. Stänger du av kranen behåller röret sin bredd. Nästa gång du öppnar den minns röret vad som hände sist.
Det är ungefär vad en memristor gör med elektrisk ström. En vanlig resistor har ett fast motstånd och tappar all information i samma sekund som strömmen bryts. En memristor ändrar sitt motstånd beroende på vilken ström som passerat, och behåller det värdet utan strömförsörjning.
Komponenten föreslogs teoretiskt redan 1971 av ingenjören Leon Chua. Att bygga en som är både stabil och snål har varit betydligt svårare. I januari 2026 publicerade ett forskarlag vid Penn State och University of Cincinnati ett recept som fungerar förvånansvärt bra, och ingrediensen är oväntad.
Därför sitter DNA i kretsen
Forskarna, ledda av materialvetaren Kavya S. Keremane, tillverkade syntetiskt DNA och lade det tillsammans med ett tunt lager perovskit. Perovskit är en kristallstruktur du kanske känner igen från forskning om solceller, där den är på väg att bli ett billigare alternativ till kisel.
Här är det lätt att missförstå vad DNA gör. Det lagrar inte data i sin bokstavskod, som i de arkivförsök där forskare har skrivit in hela böcker i genetiska sekvenser. I den här kretsen fungerar DNA-molekylen som ett arkitektoniskt byggmaterial. Den bildar exakta, upprepade strukturer i nanoskala som styr hur joner och elektroner rör sig i perovskitlagret.
Det var kombinationen som gav resultatet. Keremane har beskrivit att varken DNA eller perovskit på egen hand gav något i närheten av lika robust beteende. DNA-strukturen stabiliserar kristallen, kristallen leder strömmen.
Enheten fungerade konsekvent upp mot 120 grader Celsius och höll sig stabil i rumstemperatur i över sex veckor. För perovskitbaserade minnen är det ovanligt bra. Materialet är annars ökänt för att brytas ner av värme och fukt.
Flaskhalsen från 1945
Det verkligt intressanta handlar inte om lagringskapacitet, utan om var räknandet sker.
Nästan alla datorer du använder bygger på en arkitektur som skisserades av John von Neumann 1945. Minnet finns på ett ställe, processorn på ett annat, och data skyfflas fram och tillbaka mellan dem. Under de åttio år som gått har processorerna blivit dramatiskt mycket snabbare än ledningarna som matar dem. Resultatet kallas von Neumann-flaskhalsen. En stor del av energin i en modern dator går inte åt till att räkna, utan till att flytta siffror till och från minnet.
En memristor kan i princip både lagra ett värde och utföra en beräkning på samma fysiska plats. Det liknar hur en synaps i hjärnan fungerar, där styrkan i kopplingen både är minnet och räkneoperationen. Fältet kallas neuromorf databehandling, och det är där det verkliga löftet ligger. Just den sortens matrisräkning som AI-modeller ägnar sig åt lämpar sig ovanligt väl för att utföras direkt i minnet.
Det spelar roll för elräkningen. Servrarna står för runt 60 procent av ett datacenters elförbrukning enligt IEA, medan lagringssystemen bara tar omkring fem procent. Sparar du ström i lagringen sparar du lite. Sparar du ström i själva räknandet sparar du på riktigt. Det är också därför frågan om AI:s energibehov är svårare än den ser ut, något du kan läsa mer om i vår artikel om Sverige har allt AI vill ha, utom strömmen.
En siffra att hålla ögonen på
Här behöver du vara försiktig med rubrikerna. Forskarna själva anger att komponenten utför samma minnesfunktion som jämförbar teknik med en tiondel av effekten. I flera nyhetsartiklar har den siffran blivit hundra gånger snålare. Skillnaden är en tiopotens, och den uppstod någonstans mellan pressmeddelandet och rubrikredigeringen.
Dessutom brukar uppgiften om att ett gram DNA rymmer 215 miljoner gigabyte klistras in i samma texter. Den siffran gäller DNA som arkivmedium, inte den här kretsen. Att blanda ihop dem gör tekniken mer spektakulär än den är.
Vad som återstår är ändå ett riktigt resultat. Ett laboratorieprov är inte en produkt, och vägen från en fungerande komponent till tillverkning i miljardupplaga är lång och kantad av projekt som aldrig tog sig dit. Men det säger något att svaret på ett av elektronikens envisaste problem visade sig ligga i en molekyl som funnits i tre miljarder år och som du bär omkring på i varje cell.
Källor
- Keremane, K. S. m.fl., "Molecularly Engineered Highly Stable Memristors with Ultra-Low Operational Voltage: Integrating Synthetic DNA with Quasi-2D Perovskites", Advanced Functional Materials, 19 januari 2026, DOI: 10.1002/adfm.202530539 - Penn State University, "Borrowing from biology to power next-gen data storage", pressmeddelande 2026 - International Energy Agency, "Energy and AI: Energy demand from AI", 2025 - Chua, L., "Memristor: The Missing Circuit Element", IEEE Transactions on Circuit Theory, 1971
Vad tyckte du om artikeln?
