Ett kraftverk mitt i ödemarken
År 1912 producerade hela Sverige 1,1 terawattimmar el. Det är ungefär vad landet gör av med under två och ett halvt dygn idag.
Sedan hände något. Staten köpte Nya Trollhätte kanalbolag, och 1909 bildades Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Året därpå började Olidan i Göta älv leverera el till industrin och järnvägen. Det var då Sveriges största kraftverk, och en affärsmässig succé som fick staten att bestämma sig: fallrättigheterna skulle inte arrenderas ut. Staten skulle äga älvarna själv.
Samma år beviljade riksdagen pengar till något betydligt djärvare. Porjus skulle byggas i Stora Luleälven, norr om polcirkeln, i väglöst land. Syftet var att elektrifiera Malmbanan så att järnmalmen kunde rulla ut ur Norrbotten. När Gustaf V invigde verket 1915 gjorde han det via telefon, eftersom rådgivarna inte ansåg att en så lång resa var säker mitt under kriget.
Ett industriprojekt förklätt till kraftverk
Det som följde var inte i första hand energipolitik. Det var industripolitik.
När Suorvadammen skulle byggas på 1920-talet behövde 400 man bo och arbeta tre år i lappländsk ödemark, helt avskurna. Lösningen blev Sveriges första reguljära flyglinje och landets första trådlösa telegraf. På 1950-talet byggdes Harsprånget och Stornorrfors med en borrteknik som Atlas Diesel och Sandvik utvecklade tillsammans med Vattenfall. Tekniken kom att kallas the Swedish method internationellt.
Vattenkraften byggde alltså inte bara elsystemet. Den byggde ingenjörsföretagen, exportindustrin och en statlig kompetens som senare gick vidare in i kärnkraftsprogrammet.
Och den byggde snabbt. Från 1,1 terawattimmar 1912 till en produktion som idag ligger runt 67 terawattimmar om året, fördelat på ungefär 16 500 megawatt installerad effekt. Det är drygt fyra tiondelar av Sveriges elproduktion, och den enda storskaliga el vi har som både är fossilfri och går att slå på och av på beställning.
Freden som ritade kartan
Men expansionen mötte motstånd, och motståndet vann.
Redan 1961 kom en uppgörelse mellan Naturvårdsdelegationen och Vattenfall som brukar kallas freden i Sarek. Torne älv, Kalixälven och Piteälven skulle lämnas i fred. Vindelälven stod kvar på listan över älvar som fick byggas ut, men efter omfattande protester beslutade regeringen 1970 att också den skulle bevaras.
Skyddet skrevs in i lag först senare. Naturresurslagen trädde i kraft den 1 juli 1987 och förbjöd vattenkraftverk och regleringar i en rad namngivna vattenområden. Den 24 mars 1993 utvidgade riksdagen skyddet med ytterligare tretton älvar och älvsträckor, och gav samtidigt de fyra stora outbyggda älvarna beteckningen nationalälvar. Regeringen var noga med att påpeka att namnet inte gav något starkare skydd i sak. Det var ett symbolvärde, ett erkännande av att älvarna var en del av ett nationellt arv.
Idag ligger skyddet i miljöbalkens fjärde kapitel. Och det är i praktiken orört sedan dess.
Vad strecket kostade och vad det köpte
Det är lätt att beskriva 1993 som året Sverige gav upp. Det vore fel.
Beslutet fattades i ett läge där kärnkraften var utbyggd, elen var billig och ingen räknade med att förbrukningen skulle fördubblas. Att skydda de sista stora älvarna kostade då nästan ingenting. Det som blev kvar var fyra vattendrag där lax fortfarande vandrar och där ekosystemen fungerar ungefär som de gjorde innan vi kom.
Priset syns först nu. Sverige förväntas ungefär fördubbla sin elanvändning till 2045. Varje ny vindpark ökar behovet av något som kan svara när vinden lägger av, och den förmågan sitter nästan uteslutande i magasinen. Det finns ingen stor orörd älv kvar att bygga, och ingen politisk majoritet som vill riva upp älvskyddet.
Samtidigt går utvecklingen åt andra hållet i de älvar som redan är utbyggda. EU:s vattendirektiv kräver att gamla tillstånd prövas mot moderna miljökrav, och de senaste årens svenska lagstiftning har handlat om hur mycket produktion som får offras i den processen. Vi har skrivit mer om den konflikten i Sveriges bästa batteri får inte laddas upp.
Kvar står en märklig situation. Landet byggde sitt elsystem på ett kraftslag som fungerar bättre ju mer väderberoende produktion vi lägger till, och slutade sedan bygga det. Runt 800 av de minsta verken tillsammans producerar knappt 0,4 terawattimmar, en spillra av helheten, medan drygt tvåhundra stora anläggningar gör nästan allt arbete.
Frågan idag är inte om älvarna ska byggas ut. Den är hur mycket mer som går att få ur det som redan står där.
Källor
- Vattenfalls historia och kulturarv, historia.vattenfall.se (Olidan, Porjus, Suorva, Harsprånget) - Proposition 1992/93:80, Om utökat älvskydd; riksdagsbeslut 24 mars 1993 - Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser, 3 kap. 6 §; miljöbalken 4 kap. 6 § - Energimyndigheten, Nationell plan för moderna miljövillkor (2026) - Fortum, Framväxten av det svenska elsystemet
Vad tyckte du om artikeln?
