Tre dagar för sent
Den 18 december 1893 startade generatorerna vid Hällsjön, en liten bruksby i skogarna femton kilometer söder om Ludvika. Vattnet föll drygt fyrtio meter genom tjocka tuber och fick turbinerna att snurra. Strömmen gick ut på en ledning genom skogen och drev maskinerna i Grängesbergs gruvor, ungefär femton kilometer bort.
Det var världens första kommersiella kraftöverföring med trefas. Det är samma system som finns bakom varje eluttag i ditt hem i dag.
Mannen som hade uppfunnit det var inte på plats. Jonas Wenström låg sjuk i lunginflammation i Västerås. Han dog den 22 december, 38 år gammal, utan att få se att hans idé fungerade i stor skala.
Hans historia är en del av en större berättelse. Den handlar om hur människan lärde sig att tämja en naturkraft, om ett smutsigt affärskrig i USA och om hur ett fattigt jordbruksland i norr blev en av världens ledande nationer inom kraftöverföring.
!Tidslinje över elektricitetens historia från Gilbert 1600 till dagens ultrahögspända likström
Från bärnsten till batteri
I mer än två tusen år var elektricitet en kuriositet. De gamla grekerna visste att bärnsten som gnuggas mot ull drar till sig strå och fjun. Ordet elektricitet kommer från grekiskans elektron, som betyder just bärnsten.
Den engelske läkaren William Gilbert undersökte fenomenet ordentligt år 1600. Han visade att många material blir laddade när de gnids och skilde den kraften från magnetism. Under 1700-talet blev elektriska experiment ett populärt sällskapsnöje. Man laddade upp glaskulor och gav varandra stötar i salongerna.
Benjamin Franklin tog saken på större allvar. På 1750-talet visade han att blixten är samma sak som gnistan från en laddad glasburk. Det är också Franklin som gav oss orden plus och minus för laddning.
Problemet var att all denna elektricitet var statisk. Den laddades upp och laddades ur i en enda gnista. Du kunde inte driva något med den.
Det ändrades år 1800. Italienaren Alessandro Volta staplade skivor av zink och koppar med saltvattenindränkt papp emellan. Stapeln gav en jämn, ihållande ström. Det var världens första batteri. Volta hade fått idén genom att ifrågasätta sin kollega Luigi Galvani, som trodde att grodlår som ryckte vid kontakt med metall visade på en särskild "djurelektricitet". Volta visade att det var metallerna, inte grodan, som skapade strömmen.
Upptäckten som gjorde elen till arbetskraft
Batteriet gav forskarna ett verktyg, och snart kom upptäckterna tätt. År 1820 höll den danske fysikern Hans Christian Ørsted en föreläsning i Köpenhamn. Han märkte att en kompassnål vred sig när han slog på strömmen i en tråd i närheten. Elektricitet och magnetism hängde alltså ihop.
Den viktigaste upptäckten gjorde engelsmannen Michael Faraday 1831. Om en ström kan skapa magnetism, resonerade han, borde magnetism också kunna skapa ström. Han förde en magnet in och ut ur en trådspole och fick en ström att flyta. Fenomenet kallas elektromagnetisk induktion, och det är grunden för nästan all elproduktion i världen än i dag.
Induktionen betyder att du kan göra el av rörelse. Snurra en magnet i en spole med hjälp av fallande vatten, ånga eller vind, och du får ström. Kör processen baklänges och strömmen ger rörelse i en elmotor. Faraday hade lagt grunden för både generatorn, motorn och transformatorn.
Den skotske fysikern James Clerk Maxwell sammanfattade på 1860-talet allt i fyra ekvationer. Han visade dessutom att ljus är en elektromagnetisk våg. Teorin var klar. Det som återstod var att bygga ett samhälle av den.
Edisons kvarter på Manhattan
Den som först gjorde elen till en affär var Thomas Edison. Han hade inte uppfunnit glödlampan, flera andra hade gjort fungerande versioner före honom. Men Edison förstod att en lampa är värdelös utan generatorer, kablar, mätare och säkringar. Han byggde ett helt system.
I september 1882 startade hans kraftstation på Pearl Street på södra Manhattan. Ångmaskiner drev dynamos som levererade likström till några kvarter med kunder. Likström betyder att elektronerna flyter åt samma håll hela tiden, precis som i Voltas batteri.
Systemet fungerade, men det hade en inbyggd svaghet. Edison använde ungefär 110 volt, en spänning som var lagom för glödlampor och någorlunda ofarlig. Med låg spänning måste strömmen vara stark för att överföra mycket energi. Och stark ström värmer upp ledningarna.
Förlusterna i en ledning växer med strömmen i kvadrat. Dubblar du strömmen blir förlusterna fyra gånger större. Det gjorde att en kraftstation för likström bara kunde försörja kunder inom ungefär en kilometer. Ville du elektrifiera en hel stad behövde du en kraftstation i varje stadsdel. Ville du utnyttja ett vattenfall i skogen var det i praktiken omöjligt.
Lösningen var att höja spänningen. Med tio gånger högre spänning behövs bara en tiondel av strömmen för samma effekt, och förlusterna blir hundra gånger mindre. Men 1880-talets likström gick inte att transformera. Det fanns inget praktiskt sätt att höja spänningen för överföring och sedan sänka den igen före lampan.
!Stapeldiagram: förluster i en ledning vid 110, 1 000, 10 000 och 100 000 volt
Transformatorn ändrar spelplanen
För växelström fanns ett sådant sätt. I växelström byter elektronerna riktning fram och tillbaka många gånger i sekunden. Det ger ett magnetfält som hela tiden ändras, och enligt Faradays lag skapar ett föränderligt magnetfält ström i en närliggande spole.
Det är principen bakom transformatorn. Två spolar lindas runt en gemensam järnkärna. Har den andra spolen tio gånger fler varv än den första, blir spänningen tio gånger högre. Den har inga rörliga delar och slits nästan inte alls.
Fransmannen Lucien Gaulard och engelsmannen John Gibbs visade ett tidigt system i början av 1880-talet. År 1885 byggde tre ungerska ingenjörer på Ganz-fabriken i Budapest, Károly Zipernowsky, Ottó Bláthy och Miksa Déri, den första riktigt effektiva transformatorn. Den kallas fortfarande ZBD-transformatorn efter deras initialer.
I USA såg industrimannen George Westinghouse möjligheterna direkt. Han hade blivit rik på tryckluftsbromsar för tåg och köpte rättigheterna till transformatortekniken. Från 1886 började hans bolag bygga växelströmsnät som kunde nå långt ut från kraftstationerna.
En pusselbit saknades fortfarande. Det fanns ingen bra motor för växelström. Ljus var en sak, men fabrikerna ville ha kraft. Där kom den serbiskfödde ingenjören Nikola Tesla in. Han hade arbetat en kort tid för Edison men lämnat i osämja. I maj 1888 föreläste Tesla om en motor som drevs av flera växelströmmar i takt efter varandra. Westinghouse köpte hans patent samma sommar.
Ett krig med hundar och en elektrisk stol
Edison hade investerat enorma summor i likström. Nu såg han konkurrenten växa snabbt. Hans svar blev en kampanj som historikerna kallar strömmarnas krig.
Huvudargumentet var säkerhet. Växelström med hög spänning var farlig, och det fanns verkliga olyckor. Telegrafarbetare dödades av nedfallna ledningar i New Yorks luftburna kabelvirrvarr. Men kampanjen gick långt utöver sakliga varningar.
Elektroingenjören Harold Brown, som hade stöd från Edisons laboratorium, höll 1888 offentliga demonstrationer där han dödade hundar med växelström. Publiken skulle se hur farlig Westinghouses ström var. Samtidigt pågick en utredning i delstaten New York om ett mer humant alternativ till hängning. Edison förordade elektricitet, och då särskilt växelström.
I augusti 1890 avrättades William Kemmler i fängelset i Auburn, den förste människan att dö i en elektrisk stol. Stolen drevs med växelström från en Westinghouse-generator som köpts in via omvägar. Avrättningen blev misslyckad och utdragen. Edisons anhängare föreslog till och med att verbet "att westinghousas" skulle betyda att avrättas med el.
En seglivad myt hör också hit, nämligen att Edison lät döda elefanten Topsy för att skrämma folk från växelström. Topsy avlivades på Coney Island 1903, alltså långt efter att striden var avgjord. Edisons filmbolag spelade in händelsen, men Edison själv hade inget med beslutet att göra.
Propagandan kunde inte ändra fysiken. Växelströmmen var helt enkelt billigare att distribuera. Men striden kostade. Westinghouses bolag var nära konkurs efter kriget, och Tesla rev sitt royaltyavtal för att bolaget skulle överleva.
Vändpunkten kom 1893. Westinghouse vann kontraktet att lysa upp världsutställningen i Chicago, genom att bjuda långt under konkurrenterna. Besökarna vandrade bland hundratusentals elektriska lampor. Två år senare började kraftverket vid Niagarafallen leverera växelström, och från 1896 nådde strömmen staden Buffalo ungefär fyrtio kilometer bort. Även Edisons gamla bolag, som nu hette General Electric, gick över till växelström.
Under tiden i Europa
Berättelsen om strömmarnas krig handlar oftast om USA. Men flera av de viktigaste stegen togs i Europa, och de togs ofta i det tysta.
I augusti 1891 öppnades en elektroteknisk utställning i Frankfurt am Main. Huvudattraktionen var ett konstgjort vattenfall som drevs av en pump. Strömmen till pumpen kom från ett vattenkraftverk i Lauffen am Neckar, 175 kilometer bort. Överföringen skedde med trefas och hög spänning, och den visade att energi kunde fraktas längre än någon tidigare trott.
Bakom tekniken stod den rysk-polske ingenjören Michail Dolivo-Dobrovolskij vid AEG. Han hade konstruerat en robust motor för trefas. Det var inte en ensam uppfinning. Flera ingenjörer i olika länder kom fram till liknande lösningar nästan samtidigt, och patentstriderna blev många. En av dem som tänkt i samma banor satt i Sverige.
Den sjuklige uppfinnaren från Hällefors
Jonas Wenström föddes 1855 och växte upp i bruksorten Hällefors i Bergslagen. Omgivningen präglades av masugnar, gruvor och vattenhjul. Han var liten till växten och hade bräcklig hälsa hela livet, men han var en lysande tekniker med djupa kunskaper i fysik och mekanik.
År 1882 visade han sin första stora uppfinning, en dynamo som han kallade Sköldpaddan. Den var effektivare än många av de utländska maskinerna. Bankiren Ludvig Fredholm köpte patentet och grundade ett elföretag i Stockholm. Det slogs 1890 ihop med Wenström-familjens bolag och bildade Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, ASEA, med säte i Västerås. Företaget lever vidare i dag som ABB och Hitachi Energy.
Wenström förstod tidigt att elen kunde bli mycket mer än belysning. Bergslagen hade gott om forsar men industrin låg ofta på andra ställen. Om kraften kunde fraktas från vattenfallet till gruvan skulle hela regionen förändras. Han insåg att lösningen måste vara växelström, som går att transformera upp för överföring och ner igen för användning.
Det unika med Wenströms lösning var att den utgjorde ett komplett system. Generator, transformator och motor var konstruerade för att fungera ihop med trefas. Han sökte patent på sitt trefassystem 1890.
Prototypen till motorn fungerade dock dåligt. Det var Wenströms kollega Ernst Danielson, nyss hemkommen från USA, som fick den att fungera. Det är därför motorerna från den här tiden stämplades med Wenström–Danielsons patent.
Möjligheten att visa systemet kom genom gruvorna i Grängesberg. Den brittiske finansmannen Ernest Cassel moderniserade och byggde ut gruvfältet och behövde kraft. Den 5 januari 1893 skrev ASEA under ett kontrakt om att bygga ett kraftverk vid Hällsjön. Mindre än ett år senare var anläggningen i drift.
Hällsjöns kraftstation finns kvar och producerar fortfarande el. I mars 2026 kopplades nya, moderniserade maskiner till nätet. Vill du läsa mer om hur svenska uppfinningar blev industrier, finns en bredare genomgång i artikeln Uppfinnarlandet Sverige: mirakel eller myt?.
Varför just tre faser?
Trefas betyder att elen skickas i tre ledare samtidigt. I varje ledare går en vanlig växelström, men de tre strömmarna ligger förskjutna en tredjedels varv i förhållande till varandra. När den första når sin topp är den andra på väg upp och den tredje på väg ner.
Varför inte bara en ström? I en enfasledning pulserar effekten. Hundra gånger i sekunden, med den svenska frekvensen 50 hertz, går den ner till noll. En glödlampa märker inte det, men en stor motor skakar. Dessutom startar inte en enfasmotor av sig själv.
Med tre faser försvinner båda problemen. Summan av effekten i de tre ledarna är konstant, så motorn får en jämn kraft. Och de tre strömmarna bildar tillsammans ett roterande magnetfält inne i motorn. Fältet snurrar runt av sig självt och drar rotorn med sig. Det behövs inga borstar eller startanordningar. Den så kallade asynkronmotorn som bygger på principen är fortfarande den vanligaste industrimotorn i världen.
!Tre sinuskurvor förskjutna 120 grader och jämförelse av effekt i enfas och trefas
Trefas sparar också koppar. När de tre faserna är lika belastade tar strömmarna ut varandra i en gemensam återledare. Den kan därför vara klen eller utelämnas helt. Tre ledare räcker då för att överföra lika mycket effekt som tre separata enfaskretsar med sex ledare.
Varför inte fler faser då? Sex eller tolv faser ger ännu jämnare effekt, men vinsten är liten. Varje extra fas kräver fler ledare, fler brytare och större transformatorer. Tvåfas, som användes vid Niagara, kräver i sin tur fler ledare än trefas för samma effekt. Tre är det minsta antal faser som ger både jämn effekt, självstartande motorer och minsta materialåtgång. Därför blev trefas världsstandard.
Det är också därför du har två spänningar i ditt hem. Mellan en fas och nollan får du 230 volt till vanliga uttag. Mellan två faser får du 400 volt till spisen eller elbilsladdaren.
Sverige bygger ett nät
Hällsjön blev startskottet. Före år 1900 hade ett femtiotal liknande anläggningar byggts runt om i Sverige. Landet hade ett ovanligt bra utgångsläge: gott om forsar, en tung industri som behövde kraft och ett företag som behärskade tekniken.
Staten gick in på allvar när Kungliga Vattenfallsstyrelsen bildades 1909. Kraftverket Olidan i Trollhättan startade 1910, och några år senare stod Porjus klart vid Lule älv. Porjus byggdes för att driva Malmbanans tåg mellan Kiruna och Narvik, mitt i den lappländska vildmarken.
Sedan började de lokala näten kopplas ihop. År 1921 förbands Vattenfalls nät i öst och väst med en ledning mellan Trollhättan och Västerås. Den gick på 130 kilovolt, ett rekord för sin tid. År 1936 byggdes landets första ledning för 220 kilovolt, från Krångede i Indalsälven till Horndal. Två år senare kördes hela det svenska kraftnätet för första gången i takt, som ett enda synkront system.
Synkront betyder att alla generatorer i landet snurrar exakt i takt med varandra. Det är därför frekvensen är densamma i Malmö som i Kiruna. Hur det systemet hålls stabilt i dag kan du läsa om i artikeln Strömmen som aldrig får stanna.
!Trappdiagram över svenska stamnätets högsta spänning 1921, 1936 och 1952
Harsprånget och världsrekordet
Efter andra världskriget växte elbehovet snabbt. De stora älvarna i Norrland hade enorma mängder vattenkraft, men industrin och befolkningen fanns i söder. Avståndet var nästan hundra mil.
Lösningen blev en ny ledning från Harsprånget i Lule älv till Hallsberg i Närke. Den togs i drift 1952 med 380 kilovolt, världens första ledning för den spänningen. Vattenfall hade också övervägt likström, men tekniken ansågs för oprövad och tiden för knapp. Spänningen höjdes senare till 400 kilovolt, som är standard i det svenska stamnätet än i dag.
Harsprångsledningen gjorde Sverige till ett föregångsland. Samarbetet mellan statliga Vattenfall och privata ASEA blev en exportsuccé. Svenska ingenjörer byggde snart högspänningsledningar och transformatorer över hela världen.
Uno Lamm och likströmmens återkomst
Likströmmen var inte död. Den hade bara väntat på rätt teknik.
Växelström har nämligen ett eget problem över riktigt långa avstånd, särskilt i kablar under vatten. En kabel fungerar som en kondensator, alltså en komponent som laddas upp och ur. Med växelström måste kabeln laddas om hundra gånger i sekunden. Efter några tiotal kilometer går nästan hela strömmen åt till att ladda kabeln, och nästan inget kommer fram. Med likström sker laddningen en gång, och sedan flyter energin fritt.
Svårigheten var att omvandla växelström till likström och tillbaka med hög spänning. Ingenjören Uno Lamm på ASEA ägnade årtionden åt problemet. Hans lösning var en kvicksilverventil, en sorts jättelik elektrisk backventil. År 1954 invigdes förbindelsen mellan fastlandet och Gotland. Den var världens första kommersiella högspänd likströmsförbindelse, på engelska förkortad HVDC. Kabeln var 96 kilometer lång och överförde 20 megawatt vid 100 kilovolt.
Lamm brukar kallas likströmmens fader. Tekniken han utvecklade har sedan dess spridits över hela världen. Halvledare har ersatt kvicksilverventilerna, och spänningarna har ökat kraftigt. Kina har byggt likströmsledningar för 1 100 kilovolt som skickar enorma mängder el mer än 3 000 kilometer, med betydligt lägre förluster än växelström skulle ge. I Sverige används samma teknik för kablarna till grannländerna och för SydVästlänken i södra Sverige.
Edisons sena revansch
Strömmarnas krig fick en vinnare 1893. Växelström blev standard över hela världen, och trefas blev formen den tog. Men ett sekel senare har likströmmen tagit tillbaka allt mer terräng.
Solceller ger likström. Batterier lagrar likström. Datorer, mobiler och lysdioder drivs av likström. Elbilar laddas med likström. Och de längsta kraftledningarna på jorden går på likström. Det som gjorde segern möjlig för växelströmmen var transformatorn. Det som nu gör likströmmen konkurrenskraftig är kraftelektroniken, som kan omvandla mellan strömslagen nästan utan förluster.
Ingen av sidorna fick alltså rätt för alltid. Elnätet du använder i dag är en blandning av båda, med trefasig växelström i ledningarna till ditt hus och likström i nästan allt du kopplar in.
Och vid Hällsjön, där Jonas Wenströms trefas först sattes i arbete, faller vattnet fortfarande genom turbinerna. Han hann aldrig se sitt system i drift. Men nästan varje gång du tänder en lampa i Sverige använder du det.
Källor
- Ekomuseum Bergslagen: Hellsjöns kraftverk – ekomuseum.se
- ABB: Jonas Wenström och trefassystemet – new.abb.com
- ABB: Ernst Danielson, den mästerlige Asea-ingenjören – new.abb.com
- Hitachi Energy: Ett sekel av ingenjörskonst fortfarande i rörelse (2026)
- Vattenfall Historia: A national grid; Partners in progress: Vattenfall and Asea – history.vattenfall.com
- IEEE Engineering and Technology History Wiki: Milestones: Gotland High Voltage Direct Current Link, 1954
- Göran Andersson / Sture Lindahl: Stamnätets framväxt, Kraftsystemsymposium LTH 2023
- Physics World: Westinghouse, Tesla och strömmarnas krig
- All About Circuits: War of the Currents: How AC Defeated DC
- Jill Jonnes: Empires of Light: Edison, Tesla, Westinghouse, and the Race to Electrify the World (Random House, 2003)
- IVA: Minnesskrift 2021 – Uno Lamm
Vad tyckte du om artikeln?






