En stövsugare för koldioxid
Föreställ dig en gigantisk industrianläggning kopplad till ett kolkraftverk. Rökgaserna leds inte rakt ut i luften – de tvingas först igenom en kammare fylld av kemiska ämnen som binder koldioxiden. Sedan separeras koldioxiden, komprimeras till en tät vätska och pumpas ner i berggrunden – hundratals meter under jordytan, in i poröst berg som en svamp suger upp den.
Det är grundprincipen i CCS – Carbon Capture and Storage, eller koldioxidinfångning och lagring. Tekniken är inte ny. Olje- och gasindustrin har använt delar av den sedan 1970-talet. Men idén att använda den för att rädda klimatet tog fart på allvar under 2000-talet.
Logiken är tilltalande: om vi inte kan sluta bränna fossila bränslen tillräckligt snabbt, kan vi i alla fall fånga utsläppen vid källan och stoppa dem i marken.
Tre sätt att fånga koldioxid
Det finns i grunden tre metoder. Den vanligaste kallas efterförbränningsfångst. Koldioxiden fångas ur avgaserna efter att bränslet redan har brunnit – ungefär som att sätta ett filter sist i röret. Kemiska "skrubbrar" binder koldioxidmolekylerna, och den rena avgasen släpps ut. Koldioxiden koncentreras och komprimeras.
Förbränning i syrgasmiljö är en annan metod. Bränslet bränns i ren syrgas istället för luft, vilket ger en avgasström som består av nästan ren koldioxid och är lättare att hantera.
Förbränningsfångst sker innan bränslet antänds. Bränslet omvandlas först till en syntetgas av väte och koldioxid. Koldioxiden separeras innan förbränningen, och det återstående vätet kan användas som bränsle.
Gemensamt för alla tre är att koldioxiden sedan pumpas ner i berget – gärna i gamla uttömda olje- och gasfält, eller i saltvattenförande sandstensformationer minst 800 meter under markytan.
En teknik som inte levererat
Här börjar problemen. Trots att runt 40 miljarder dollar pumpats in i CCS globalt är resultaten nedslående mätt i faktiska utsläppsminskningar.
I dag finns 77 kommersiella CCS-anläggningar i drift världen över. Tillsammans fångar de ungefär 64 miljoner ton koldioxid per år. Det låter mycket – men jordens totala utsläpp ligger runt 37 miljarder ton per år. CCS fångar alltså ungefär en tusendel av det vi släpper ut.
En genomgång från 2022 visade att runt 70 procent av alla annonserade CCS-projekt aldrig blivit verklighet. Bland projekt riktade mot elproduktion är misslyckandegraden mer än 98 procent.
De projekt som faktiskt genomförts har ofta underpresterat. Australiens Gorgon-anläggning – världens största dedicerade CCS-projekt, drivet av Chevron – hade som mål att fånga 80 procent av utsläppen. År 2024 nådde den 30 procent. Kostnaden per ton fångad koldioxid har stigit till 222 dollar, och Chevron har investerat ytterligare 3,2 miljarder dollar i tekniska reparationer.
Petra Nova i Texas var USA:s flaggskepp för CCS vid kolkraft. Anläggningen stängdes 2020 – inte för att tekniken slutade fungera, utan för att oljepriserna kollapsade under pandemin. Projektet var ekonomiskt kopplat till oljeutvinning som finansierades av den fångade koldioxiden. Det avslöjar ett grundproblem: runt 80 procent av all koldioxid som fångas via CCS i dag används för utökad oljeutvinning, inte för permanent klimatlagring. Det är en märklig logik: du fångar koldioxid för att sedan producera mer olja som vid förbränning släpper ut mer koldioxid.
Varför är det så svårt?
Det finns en fysikalisk grundorsak till att CCS är dyrt och energikrävande. Koldioxid är utspätt i rökgaserna – inte rent och koncentrerat utan utblandat med kväve och vattenånga. Att separera det kräver mycket energi. En typisk CCS-anläggning förbrukar 15–25 procent av kraftverkets egen elproduktion bara för att driva infångningen.
Det skapar ett lite absurt problem: du behöver bränna mer bränsle för att producera lika mycket elektricitet, vilket i sig ger mer utsläpp att fånga.
Ännu svårare är direktinfångning från luften – DAC, Direct Air Capture. Atmosfären innehåller bara 0,04 procent koldioxid. Att filtrera fram den ur vanlig luft kräver enorma energimängder. Kostnaden för att fånga ett ton koldioxid direkt ur luften ligger i dag på 300–1 000 dollar. För jämförelse kostar ett ton cement – en fullt industrialiserad massprodukt med flera hundra år av produktionserfarenhet – runt 100 dollar.
Fungerar det någonstans?
Ja – men framförallt i situationer där koldioxiden redan är koncentrerad och lättåtkomlig. Norges Sleipner-anläggning har sedan 1996 lagrat koldioxid som är en biprodukt av naturgasbehandling. Den behöver inte separeras ur rökgaser – den är redan relativt ren. Det gör tekniken billigare och mer hanterbar.
Den verkliga nischen för CCS är processindustrin: stålverk, cementtillverkning och kemikaliefabriker – branscher där koldioxid uppstår som en kemisk nödvändighet, inte bara som ett förbränningsresultat. Där finns det inget alternativt kraftslag att byta till. CCS är i sådana fall ett av få verktyg som faktiskt kan fungera.
Sverige satsar – men på något lite annorlunda
Två svenska projekt sticker ut just nu, och de illustrerar en viktig variant av tekniken: bio-CCS, eller BECCS – bioenergy with carbon capture and storage.
Idén är elegant. Växter tar upp koldioxid ur luften när de växer. Om du sedan bränner den biomassan för att producera värme och el, och fångar upp rökgasernas koldioxid och lagrar den i marken – har du inte bara nollat dina utsläpp. Du har tagit bort gammal koldioxid ur atmosfären. Nettot blir negativt.
Stockholm Exergi bygger just nu en av världens största bio-CCS-anläggningar vid kraftvärmeverket i Värtahamnen. Projektet kallas Beccs Stockholm och beräknas vara i drift 2028. Kapaciteten uppges bli upp till 800 000 ton koldioxid per år – mer än hela Stockholms vägtrafik släpper ut på ett år. Finansieringen är ett lapptäcke: över 20 miljarder kronor i statssöd från Energimyndigheten fördelat på 15 år, 180 miljoner euro från EU:s innovationsfond, och intäkter från försäljning av kolkrediter på den frivilliga marknaden. Europeiska investeringsbanken EIB är också med som finansiär – det är det första CCS-projekt banken någonsin finansierat.
I Helsingborg driver Öresundskraft projektet Innozhero vid avfallsförbränningsanläggningen Filbornaverket. Anläggningen bränner hushållsavfall – ungefär hälften biobaserat, hälften fossilbaserat – och producerar fjärrvärme och el åt staden. CCS-delen ska fånga 200 000 ton koldioxid per år. Energimyndigheten beviljade 228 miljoner kronor i stöd under 2025, och projektet har fått ett EU-bidrag på 60 miljoner euro. Målet är att Helsingborg ska vara klimatneutralt 2030 – och CCS är en förutsättning för att klara det.
Koldioxiden från båda projekten ska inte lagras i Sverige. Den komprimeras till flytande form, fraktas med fartyg till Norge och pumpas ner i berggrunden under Nordsjöns botten via det norska Northern Lights-projektet – som är byggt just för att ta emot europeisk koldioxid för permanent geologisk lagring.
Det är värt att hålla i minnet vad dessa projekt faktiskt är: de fångar inte fossila utsläpp från industrin. De är designade för att skapa negativa utsläpp – att ta bort koldioxid som redan cirkulerar i det biologiska kretsloppet. Det är tekniskt och konceptuellt annorlunda från att sätta ett filter på ett kolkraftverk. Om det fungerar som planerat räknas det som ett aktivt klimatbidrag, inte bara som att bromsa.
Är CCS död eller nödvändig?
IPCC, FN:s klimatpanel, är tydlig: det finns i princip inga klimatmodeller som når 1,5-gradersmålet utan någon form av koldioxidinfångning. Utmaningen är att göra det i skala och till rimlig kostnad.
Antalet projekt ökar nu snabbt – från 44 till 77 kommersiella anläggningar på bara några år, och ytterligare 47 är under byggnation. Inflation Reduction Act i USA ger kraftiga skattelättnader per ton lagrad koldioxid, vilket förbättrat ekonomin för projekten.
Men den grundläggande frågan kvarstår: om pengarna som lagts på CCS de senaste tjugo åren hade gått till sol, vind och energieffektivisering – hur många ton koldioxid hade undvikits istället för fångats?
Svaret är oklart. Men CCS:s svaghet är inte att tekniken är falsk – den fungerar, under rätt förutsättningar. Svagheten är att den länge har erbjudit fossilindustrin ett narrativ: vi behöver inte fasa ut det gamla, vi rensar bara upp efter oss. Och det narrativet har kostat tid.
---
Källor: Global CCS Institute (2025); IEA, Carbon Capture Utilisation and Storage (2024); IPCC AR6 Working Group III, kapitel 12 (2022); Kazlou et al., Science (2024); ScienceDirect, Evidence-based review of CCS limitations (2025); MIT Climate Portal; IEEFA, Petra Nova analysis (2022); Brian D. Colwell, Major Developments in CCS 2023–2025; Energimyndigheten, stödbeslut Stockholm Exergi och Öresundskraft (2025); Stockholm Exergi, Beccs Stockholm projektbeskrivning; EIB pressrelease, Beccs Stockholm (2025); Clean Air Task Force, Carbon capture in Europe 2025; Carbon Gap Tracker, Sweden national policy overview (2026).
Vad tyckte du om artikeln?
