Bonden eller drönaren: striden om EU:s nästa 1 600 miljarder

Toppmötet som slutade utan svar

Den 16 oktober lämnade EU:s stats- och regeringschefer Bryssel utan en uppgörelse om unionens nästa långtidsbudget. Det är den sjuåriga ram som styr vad EU får spendera mellan 2028 och 2034. Europeiska rådets ordförande António Costa tar nu över förhandlingarna. Han väntas lägga ett nytt kompromissförslag inom några veckor, och enligt diplomatkällor planeras ett extra toppmöte den 26 november.

Förslaget på bordet kommer från Irland, som är ordförandeland i höst. Det landar på 1 622 miljarder euro i 2025 års priser. Det motsvarar ungefär 1,16 procent av EU-ländernas samlade inkomster. Summan är 8 procent mindre än vad EU-kommissionen föreslog, men fortfarande 30 procent mer än den budget som gäller i dag.

För de rika länderna är det för mycket. För de fattigare är nedskärningen för stor. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez kallade förslaget klart otillräckligt. Ulf Kristersson svarade att svenska medborgare inte är EU:s bankomat.

Från åkern till försvarsindustrin

Striden handlar inte bara om hur mycket pengar EU ska ha. Den handlar om vad pengarna ska göra.

I den nuvarande budgeten för 2021–2027 går ungefär 62 procent av åtagandena till två saker: jordbruksstöd och sammanhållningspolitik. Sammanhållningspolitik är regionalstöd som ska hjälpa fattigare regioner att knappa in på rikare, till exempel genom vägar, reningsverk och utbildning. Kommissionens förslag skulle pressa ned den andelen till knappt 38 procent.

I stället växer en ny pott för konkurrenskraft, forskning och försvar. I Irlands förslag får den omkring 456 miljarder euro, ungefär dubbelt så mycket som motsvarande områden får i dag. Men det var också här Irland skar hårdast, med 13 procent jämfört med kommissionens förslag. Bistånd och annat arbete utanför unionen, samlat under namnet Globala Europa, kapades med 17 procent till 157 miljarder. Jordbruk och regionalstöd, som ligger i en gemensam pott på 914 miljarder, minskade bara med 3 procent.

Kompromissen sparade alltså mest på just de områden som de rika länderna säger att de vill prioritera. Det förklarar en del av varför ingen blev nöjd.

Vad betalar du, vad får du tillbaka?

EU får inte ta ut egna skatter. Därför betalas nästan hela budgeten av medlemsländernas statskassor. År 2024 kom 64 procent av intäkterna från en avgift baserad på varje lands bruttonationalinkomst, BNI, alltså landets samlade inkomster. Resten kom från tullar på varor som importeras till EU, en liten del av momsen och en avgift för plastförpackningar som inte återvinns.

Pengarna går sedan tillbaka till länderna som jordbruksstöd, regionalstöd och forskningsbidrag. Skillnaden mellan vad ett land betalar och vad det får kallas nettosaldo. Ett land som betalar in mer än det får tillbaka är en nettobetalare.

Räknat per invånare var Tyskland störst 2024, med 157 euro per person. Därefter kom Irland med 130 euro och Sverige med 94 euro. Det blir drygt tusen kronor per svensk och år. Österrike, Nederländerna, Danmark, Frankrike, Finland och Italien låg också på minus.

På andra sidan finns de baltiska länderna. Varje lett fick netto tillbaka 547 euro, varje este 444 och varje litauer 435. Störst per person var faktiskt Luxemburg, med 560 euro, tack vare stora utbetalningar från EU:s rymdprogram och försvarsfond. Polen, som länge var största mottagaren i kronor räknat, fick 77 euro per invånare.

Siffrorna svänger mellan åren. Under 2024 betalades ovanligt lite regionalstöd ut, eftersom länderna i första hand använde pengar från coronafonden. Tysklands nettobetalning föll därför från 17,4 till 13,1 miljarder euro på ett år. Om du vill förstå hur skillnader i välstånd mäts inom Europa, och mot USA, är det här en bra fortsättning.

Två läger med var sin plan

Det ena lägret består av sex länder: Sverige, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Danmark och Finland. Själva kallar de sig modernisererare, men oftare kallas de de sparsamma. De vill skära flera hundra miljarder euro ur kommissionens förslag. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har nämnt 400 miljarder. Det som blir kvar vill de lägga på säkerhet, försvar, konkurrenskraft och migration. De säger nej till ny gemensam upplåning, och alla utom Finland vill behålla sina rabatter på avgiften.

Det andra lägret består av 16 länder som kallar sig sammanhållningens vänner, bland dem Spanien, Italien, Polen och de baltiska länderna. De vill ha en budget som matchar EU:s ambitioner och värna jordbruk och regionalstöd. De vill också ha mjukare villkor för att betala tillbaka coronalånen. Rabatterna vill de avskaffa, eftersom de inte ser något politiskt eller ekonomiskt skäl att återinföra dem.

Frankrike, unionens näst största ekonomi, har inte valt sida. Landet är nettobetalare men har samtidigt ett stort jordbruk och ett skenande budgetunderskott.

Rabatten och skatterna som ingen vill ha

Sverige har i dag en rabatt på BNI-avgiften, värd ungefär 7,9 miljarder kronor om året netto. Rabatterna gäller till och med 2027, och kommissionen vill inte förnya dem.

Kommissionens lösning är i stället nya inkomster som inte går via statskassorna. Det handlar om en del av intäkterna från EU:s utsläppshandel och från den nya koldioxidtullen på import, en avgift kopplad till tobaksskatten, en klumpsumma från företag med mer än 100 miljoner euro i omsättning och en avgift på elektronikavfall som inte återvinns. Inget land har öppet sagt nej till själva idén. Nederländerna och Danmark avvisar däremot avgiften på storföretag, medan Frankrike menar att förhandlingarna låser sig helt utan nya inkomster.

Samtidigt väntar en räkning som ingen kan förhandla bort. Från 2028 ska EU börja betala tillbaka coronafondens lån, och det ska rymmas inom budgeten.

Striden når också svenska gårdar. Lantbrukarnas riksförbund räknar med att redan kommissionens förslag tar bort två miljarder kronor om året från svenska bönder. Regeringen vill skära ännu mer.

Om ingen kommer överens

I förhandlingen finns en paradox. Budgeten kräver enighet, så varje land har vetorätt. Men om ingen uppgörelse nås före 2028 förlängs helt enkelt den sista årsbudgeten, år efter år.

För länderna som främst bryr sig om jordbruk och regionalstöd är det inget dåligt utfall. Det liknar ungefär det Irland föreslår. För Sverige och de andra sparsamma vore det däremot ett nederlag. De skulle varken få en mindre budget eller den omställning mot försvar och konkurrenskraft som de vill ha. Den som förhandlar hårdast har alltså mest att förlora på att förhandlingen havererar.

Toppmötet handlade inte bara om budgeten. Energipriserna stod också på agendan, i ett läge där Europa går in i vintern med tunna gaslager. Nästa år väntar val i flera medlemsländer, bland annat presidentvalet i Frankrike. Ju längre budgeten dröjer, desto större är risken att den blir valfråga i flera huvudstäder samtidigt.