Ett experiment som pågått i åttio år
Du har hört påståendet från båda hållen. Sänkt skatt skapar jobb, säger den ena sidan. Offentliga investeringar skapar jobb, säger den andra. Båda hänvisar till forskning. Båda har delvis rätt.
Det låter som ett skäl att sluta lyssna på ekonomer. Men det är i själva verket ett resultat av att nationalekonomin är en vetenskap som mäter ett system där svaret nästan alltid börjar med "det beror på". Vad det beror på går faktiskt att undersöka, och det har gjorts i stor skala.
Två skolor som aldrig försonades
John Maynard Keynes formulerade på 1930-talet idén att staten kan stabilisera en ekonomi i kris. När privat efterfrågan faller ska staten öka sina utgifter, låta budgeten gå med underskott och därmed hålla igång hjulen. I högkonjunktur gör staten tvärtom. Detta kallas kontracyklisk finanspolitik och blev dominerande i västvärlden fram till 1970-talet.
Från 1980-talet växte en motsatt syn. Höga skatter och stora offentliga utgifter antogs bromsa initiativ, arbete och investeringar. Sänk skatterna, minska regleringarna, och tillväxten kommer av sig själv.
Sverige har provat båda. Det gör landet till ett ovanligt bra laboratorium, eftersom svenska registerdata är bland de mest detaljerade i världen.
Vad skattesänkningar faktiskt gör
Jobbskatteavdraget infördes 2007 och är den mest studerade svenska skattereformen i modern tid. Den centrala frågan är hur mycket sysselsättningen ändras när det blir mer lönsamt att arbeta, ett mått som kallas deltagandeelasticitet.
En forskningsgenomgång av 31 studier kom fram till att en rimlig elasticitet för breda svenska skattesänkningar ligger mellan 0,1 och 0,2. Översatt till jobb innebär det att jobbskatteavdraget skapat någonstans mellan 86 000 och 165 000 arbetstillfällen. Spannet är brett, och det är själva poängen. De enskilda studierna hittar allt från nära noll till över 1 i elasticitet, beroende på vilken grupp och vilken tidsperiod som undersökts.
Effekten är dessutom ojämnt fördelad. Äldre reagerar starkare, eftersom en skattesänkning kan få dem att skjuta upp pensioneringen. Kvinnor med barn reagerar starkare än män. Och elasticiteten verkar ha sjunkit över tid, troligen för att kvinnor numera redan deltar i arbetskraften i hög grad.
En IFAU-studie av utfasningen 2016 jämförde dem som fick höjd marginalskatt med en nästan identisk grupp precis under gränsen. De med höjd skatt ökade sin inkomst mindre. Det är ett rent kausalt resultat, inte en korrelation.
Men här börjar tolkningarna gå isär. Beräkningar som utgår från dessa elasticiteter landar i att en sänkt marginalskatt är ungefär hälften självfinansierande. Att en skattesänkning är delvis självfinansierande betyder att den inte är gratis. Den andra halvan måste tas någon annanstans ifrån, och där börjar politiken.
Multiplikatorn som krympte
Den keynesianska sidan har sitt eget nyckeltal. Multiplikatoreffekten beskriver hur en krona i offentliga utgifter cirkulerar vidare. Byggarbetare får lön, handlar mat, restaurangen anställer, och så vidare.
Problemet är att effekten läcker. När staten lånar och spenderar stiger efterfrågan på kapital, räntan pressas upp och privata investeringar blir dyrare. Detta kallas undanträngning. I en liten öppen ekonomi som den svenska läcker dessutom en del av stimulansen ut i import.
Därför är multiplikatorn inte en konstant. Den är stor när ekonomin har lediga resurser, alltså i djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet och outnyttjad kapacitet. Den är liten eller nära noll när ekonomin redan går för fullt. Sveriges försök att spendera sig ur 1970-talets strukturkris slutade i inflation snarare än varaktiga jobb, just för att problemet var utbudsdrivet och inte efterfrågedrivet.
Det är samma insikt som gör att en och samma åtgärd kan vara klok 2009 och oklok 2022.
Ojämlikhetens riktning är omtvistad
Thomas Piketty argumenterade för att kapitalets avkastning historiskt varit högre än ekonomins tillväxttakt, och att förmögenheter därför koncentreras över tid. Slutsatsen fick enormt genomslag, men också omfattande metodkritik.
Den svenska erfarenheten är svårare att pressa in i en enkel modell. Ojämlikheten har ökat sedan 1990-talet, samtidigt som reallönerna stigit för i stort sett alla inkomstgrupper. Ojämlikhet och fattigdom är inte samma sak, och en fördelning kan bli mer ojämn medan alla får det bättre.
Om hög ojämlikhet i sig bromsar tillväxten är fortfarande öppet. Kausaliteten är svår att fastställa, eftersom långsam tillväxt också kan orsaka ojämlikhet. Att mäta detta försvåras dessutom av att en betydande del av toppinkomsterna aldrig syns i den vanliga statistiken, något vi går igenom i Halva toppens inkomst syns aldrig i skattestatistiken.
Den forskning som fått starkast erkännande på senare år pekar åt ett annat håll. Ekonomipriset 2024 gick till Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson för arbete om hur institutioner formar långsiktigt välstånd. Inte skattesatser, utan rättssäkerhet, äganderätt och breda möjligheter att delta i ekonomin.
Varför politiken ändå går sin egen väg
Om forskningen finns, varför följs den inte?
En del av svaret är att den inte ger entydiga besked. En politiker måste välja i mars, medan en forskare kan svara att det beror på konjunkturläget. I politiken finns sällan ett enda korrekt svar, även om det ofta finns flera uppenbart felaktiga.
En annan del är att underlaget sällan är neutralt. Mycket av den svenska skatteforskning som citeras i debatten kommer från tankesmedjor och intresseorganisationer med tydlig riktning, från Timbro och Svenskt Näringsliv på ena sidan till fackliga institut på den andra. Studierna kan vara metodiskt gedigna och ändå vara urval. Vilka frågor som ställs är i sig ett val.
Den tredje delen är institutionell. Statsvetare har pekat på att svenska utredningsdirektiv blivit snävare, och att regeringsunderlagets överenskommelser i praktiken avgör slutsatserna innan utredningen börjat. När svaret är bestämt i förväg blir remissrundan en formalitet.
Samtidigt varnar nationalekonomer som John Hassler och Per Krusell för det motsatta felet, att blanda ihop forskningsresultat med politiska värderingar. Forskning kan säga vad en åtgärd sannolikt kostar och ger. Den kan inte säga om resultatet är önskvärt.
Vad du kan ta med dig
Det finns ingen ekonomisk forskning som pekar ut ett parti. Det finns forskning som säger att skattesänkningar på arbete ger mätbara men begränsade sysselsättningseffekter, att offentliga investeringar fungerar bäst när ekonomin har lediga resurser, och att institutioners kvalitet betyder mer på lång sikt än enskilda skattesatser.
Den mest användbara frågan inför en valdebatt är därför inte vem som har forskningen på sin sida. Det är vad påståendet bygger på, i vilket konjunkturläge det gäller, och vem som betalat för studien.
Källor
- IFAU, forskningssammanfattning om jobbskatteavdraget - Miao, Selin m.fl. (2022), studie av marginalskattehöjningen 2016, IFAU - Nyman, Aggeborn och Ahskog (2022:7), informationsexperiment om jobbskatteavdraget, IFAU - Olsson och Skogman Thoursie (2019:13), IFAU - Bergh och Henrekson (2011), forskningsöversikt om skatter, offentlig sektor och tillväxt, IFN - Lundberg, J., simuleringsmodellen Slimm, Ekonomisk Debatt nr 6 2018 - Piketty, T., Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2014) - Bengtsson, E., Världens jämlikaste land? (2020) - Kungliga Vetenskapsakademien, Ekonomipriset 2024 (Acemoglu, Johnson, Robinson) - Sundström, G., intervju i Tidningen Curie om evidens i politiskt beslutsfattande - Hassler, J. och Krusell, P., gästinlägg på Ekonomistas om forskning och politiska värderingar
Vad tyckte du om artikeln?
