Ett statligt bolag som vill ha dyrare utsläpp
I höst förhandlar EU om hur utsläppshandeln ska se ut efter 2030. Många industrier och flera länder vill göra det billigare att släppa ut koldioxid. Ett av bolagen som går emot dem är svenska statens Vattenfall. Bolaget har lämnat remissvar till regeringen, registrerat sig i det tyska lobbyregistret och låtit vd Anna Borg säga det rakt ut: rör inte utsläppshandeln.
På Facebook beskrivs det ibland som klimataktivism i kostym. Men det finns en enklare förklaring. För ett bolag som säljer el från kärnkraft och vattenkraft är ett högt koldioxidpris helt enkelt lönsamt. För att förstå varför måste du först förstå hur elpriset sätts.
Ett pris på luften
EU:s utsläppshandel, förkortad EU ETS, bygger på en enkel idé. Varje ton koldioxid som ett kraftverk eller en fabrik släpper ut kräver en utsläppsrätt. Det totala antalet rätter är begränsat av ett tak som sänks varje år, just nu med 4,3 procent per år. Färre rätter betyder högre pris. I år har en utsläppsrätt kostat omkring 80 euro.
För ett gaskraftverk betyder det ungefär 30 euro extra för varje megawattimme el, eftersom varje megawattimme ger runt 0,35 till 0,4 ton koldioxid. För ett kolkraftverk blir tillägget mer än dubbelt så stort.
Det dyraste kraftverket bestämmer
På den europeiska elmarknaden sätts priset genom en auktion för varje timme. Producenterna lägger bud, och de billigaste används först. Sedan klättrar systemet uppåt i prislistan tills efterfrågan är täckt. Alla som får sälja får sedan samma pris, nämligen budet från det dyraste kraftverk som behövdes. Det kallas marginalprissättning.
Tänk dig ett grönsakstorg där alla handlare får samma tomatpris som den dyraste handlaren som behövdes för att alla kunder skulle bli nöjda. Handlaren med egna växthus och nollkostnad får då lika mycket betalt som den som importerat tomaterna med flyg.
På kontinenten är det ofta gaskraft som är det sista kraftverket. När utsläppsrätterna blir dyrare stiger gaskraftens bud, och då stiger elpriset för alla. I timmar då södra Sverige är tätt sammankopplat med Tyskland och Danmark slår det igenom även här.
Kärnkraften betalar inget men får allt
Här kommer Vattenfall in. Bolagets svenska kärnkraftsreaktorer i Ringhals och Forsmark producerar normalt mer än 40 terawattimmar per år. Till det kommer stora mängder vattenkraft. Ingen av dem behöver köpa en enda utsläppsrätt.
När koldioxidpriset driver upp elpriset får Vattenfall alltså högre intäkter utan högre kostnader. Ekonomer kallar det inframarginell ränta — vinsten för den som producerar billigare än det pris marknaden betalar. Räkneexemplet är enkelt. Om elpriset stiger med 10 euro per megawattimme ger det 400 miljoner euro mer per år på 40 terawattimmar. Det motsvarar runt fyra och en halv miljard kronor.
Verkligheten är lite trögare. Vattenfall säljer en stor del av sin el i förväg till fasta priser, så kallad prissäkring. Dessutom är norra Sverige ofta frikopplat från kontinentens priser. Men över tid gäller sambandet: ju dyrare det är att släppa ut, desto mer värd är fossilfri el.
Vattenfall är inte ensamt. Fortum och Statkraft, som också säljer mycket fossilfri el, har drivit liknande linjer i Bryssel. Med samma logik lobbar energiintensiv industri och bolag med mycket fossil produktion åt motsatt håll. Alla försvarar sina intäkter.
Vattenfalls egen förklaring
Vattenfall beskriver saken annorlunda. Enligt bolaget är ett förutsägbart koldioxidpris avgörande för att någon ska våga investera i kraftverk som ska löna sig i 40 till 60 år. Om politikerna sänker priset när det blir obekvämt vet ingen investerare vad reglerna är om tio år. Bolaget menar också att kortsiktiga ingrepp bara flyttar kostnaden till framtida generationer.
Båda förklaringarna kan vara sanna samtidigt. Bolagets klimatlinje och vinstintresse pekar åt samma håll. Det är just därför positionen är så stabil. Ett bolag som måste välja mellan klimat och pengar vacklar, men det behöver Vattenfall inte göra här.
Kritikerna invänder att utsläppshandeln höjer elpriset för hushåll och industri och försvagar Europas konkurrenskraft. Försvararna, bland dem Europeiska rådets ordförande António Costa, menar att utsläppshandeln bara förklarar en liten del av skillnaden i energikostnader mellan Europa och USA eller Kina.
Staten på båda sidor om disken
Det intressanta är inte att ett energibolag lobbar för sina intäkter. Det gör alla. Det intressanta är att ägaren är staten. När Vattenfall tjänar mer får staten större utdelning. Staten får också intäkter när utsläppsrätter auktioneras ut. Samtidigt ska samma stat företräda hushåll och industrier som betalar notan. Vi har tidigare granskat hur det går ihop i Tjänar staten på ditt höga elpris?.
Vattenfall agerar enligt sitt uppdrag från riksdagen, som både kräver avkastning och att bolaget ska leda omställningen. Hur det uppdraget har vuxit fram har vi beskrivit i Vattenfall har två order som pekar åt olika håll.
Ingenting av detta är hemligt. Lobbyingen är registrerad och remissvaren ligger på regeringens webbplats. Frågan är snarare vilken hatt regeringen bär när den bestämmer Sveriges hållning i förhandlingarna. Ägarens, klimatpolitikerns eller elkundens. Det är tre olika svar, och just nu får Vattenfall bara försvara ett av dem.
Källor
- Vattenfall, remissvar om revidering av EU ETS efter 2030 (COM(2026) 616), regeringen.se, oktober 2026
- Tyska förbundsdagens lobbyregister, Vattenfall GmbH, ärende RV0019034
- Vattenfall, When emissions become cheaper, the cost to Europe risks rising, 2026
- Energy Institute, New Energy World: Don't mess with EU ETS say utilities, mars 2026
- Ekonomifakta, EU:s utsläppsrätter, 2026
- Realtid, om Vattenfalls kärnkraftsproduktion i Ringhals och Forsmark
- NS Energy, gemensam position från Fortum, Statkraft och Vattenfall om EU ETS
Vad tyckte du om artikeln?






