Vad 823 miljoner kronor gick till
Energimyndigheten är den myndighet som har finansierat merparten av svensk vindkraftsforskning. I den nationella databasen SweCRIS finns myndighetens beviljade anslag från 2010 och framåt. Där ligger 249 projekt som handlar om vindkraft, till ett sammanlagt belopp på ungefär 823 miljoner kronor.
Du kan sortera dem efter vad de faktiskt undersöker. Ungefär 85 projekt och 339 miljoner kronor rör teknik och prestanda, alltså aerodynamik, generatorer, fundament och drift. Runt 61 projekt och 180 miljoner går till nätanslutning, planering och tillståndsfrågor. Nedisning av blad får 26 projekt och 85 miljoner, vilket är rimligt i ett land med svenska vintrar.
Sedan blir posterna snabbt mindre. Marin ekologi kring havsbaserade verk får 13 projekt. Återvinning av uttjänta blad får 16. Landskapsbild och lokal acceptans får 11. Buller får 10 projekt och 22 miljoner. Fåglar och fladdermöss får fyra projekt och sammanlagt omkring tre miljoner kronor.
Posten som saknas
Ett enda projekt i hela materialet nuddar vid vad rotorbladen består av kemiskt. Projektet beviljades 2019, gick till Swerea SICOMP och handlade om kemisk återvinning av glasfiberkomposit. Anslaget var 900 000 kronor. Ämnet är alltså vad du gör med bladet när det tas ur drift.
Ingen svensk finansiering har gått till frågan om vad som lossnar från bladet medan det snurrar. Fenomenet har ett namn i den tekniska litteraturen, kanterosion, och innebär att regndroppar som träffar bladframkanten i uppemot 300 kilometer i timmen gradvis nöter bort ytskiktet. Att det sker är okontroversiellt. Vindkraftsbranschen lägger stora resurser på skyddande ytbeläggningar just för att det kostar effektivitet.
Men erosion betyder också att material försvinner någonstans. Den frågan har svensk forskningsfinansiering inte ställt.
Vad andra räknade fram
Svaret kom istället från Danmark. Forskare vid Danmarks Tekniske Universitet publicerade 2024 den första systematiska uppskattningen. De landar på mellan 8 och 50 gram eroderat material per blad och år för landbaserade verk, och mellan 80 och 1000 gram för havsbaserade, där salt och vågor sliter hårdare.
För hela den danska vindkraftsflottan blir summan omkring 1,6 ton plast per år. Det är en storleksordning mindre än vad skosulor och vägmarkeringar bidrar med, och tre storleksordningar mindre än bildäck. En nederländsk studie från 2025 räknade separat på ett modernt havsverk på 15 megawatt med polyuretanskydd och kom fram till ungefär 240 gram per år.
Samma nederländska studie konstaterar torrt att forskningslitteraturen fram till dess saknat tillförlitliga och transparenta uppskattningar av mikroplast från vindkraftverk. Frågan var alltså inte obesvarad för att den var ointressant. Den var obesvarad för att ingen hade räknat.
Varför luckan uppstod
Det enklaste svaret är oftast det riktiga. Energimyndigheten har i uppdrag att utveckla energisystemet. En myndighet med det uppdraget finansierar naturligt forskning som får verken att snurra bättre, längre och billigare. Det syns tydligt i materialet, där 123 av de 249 projekten koordineras av företag och 111 av universitet.
Det är ingen konspiration. Det är en anslagsprofil som följer av uppdraget. Men effekten blir att en miljöfråga som ligger utanför både driftsekonomin och de klassiska naturvårdsfrågorna hamnar mellan stolarna. Naturvårdsverket, som annars äger miljöfrågorna, beviljade sina första sex vindkraftsprojekt 2024. Alla handlar om havsbaserad påverkan, som undervattensljud och fladdermuskollisioner. Inget rör slitage.
En brasklapp är på sin plats. Forskningsprogrammet Vindval, som Naturvårdsverket drev på uppdrag av Energimyndigheten mellan 2005 och 2024, syns nästan inte alls i SweCRIS. Ungefär 50 projekt om vindkraftens miljöeffekter finns alltså utanför den här sammanställningen. Det förklarar en del av de låga miljösiffrorna, men inte mikroplastluckan, eftersom Vindval inte heller behandlade kanterosion.
Vad tomrummet fylldes med
Under tiden ingen räknade cirkulerade andra siffror. En norsk rapport från 2021, framtagen av en privat intressegrupp, extrapolerade utsläpp utifrån brittiska erosionskartor och drog kopplingar till bisfenol A. Den rapporten har sedan dess dykt upp i tillståndsprövningar så långt bort som i australiensisk planlagstiftning.
Den typen av underlag är inte värdelöst, men det är gissningar. När 823 miljoner kronor fördelas utan att någon del går till en fråga som människor faktiskt ställer, uppstår ett utrymme. Det fylls sällan av tystnad.
Du kan läsa mer om vindkraftens ekonomiska sida i Vem tjänar egentligen på vindkraft? och om mikroplasternas väg in i kroppen i En sked plast i varje hjärna.
Siffrorna i den här artikeln kommer från ett eget uttag ur SweCRIS öppna API, där varje projekt klassats efter nyckelord i titel och sammanfattning. Metoden är grov, och enskilda projekt kan hamna fel. Men mönstret är för tydligt för att bero på klassningen.
Källor
- SweCRIS, Vetenskapsrådets nationella databas över beviljade forskningsanslag (eget uttag, augusti 2026) - Mishnaevsky m.fl., "Microplastics Emission from Eroding Wind Turbine Blades: Preliminary Estimations of Volume", Energies 17:6260, 2024 - Caboni m.fl., "Estimating microplastic emissions from offshore wind turbine blades in the Dutch North Sea", Wind Energy Science 10:1123, 2025 - Mishnaevsky, "Maintenance of Wind Turbine Blades and Microplastic Emission", Wind Energy, 2025 - Naturvårdsverket, Miljöforskningsanslaget, beviljade projekt - Energimyndigheten och Naturvårdsverket, forskningsprogrammet Vindval 2005–2024
Vad tyckte du om artikeln?
