Klubban är den verkliga makten
Ett klimattoppmöte avgörs inte genom omröstning. Alla parter måste vara överens, och inget regelverk säger exakt hur enighet ska mätas. Den bedömningen gör ordföranden. När klubban faller i plenum är beslutet fattat, och den som håller i den avgör i praktiken när en invändning räknas som en invändning.
Runt klubban sitter en apparat som sällan syns i nyhetsrapporteringen. Ordförandeskapet skriver textutkasten. Det bestämmer vilka frågor som får egna förhandlingsspår och vilka som buntas ihop till ett paket. Det kallar in enskilda länder till slutna samtal när förhandlingarna har kört fast. Den som styr texten styr utfallet, eftersom det sista dygnet aldrig finns tid att skriva om något från grunden.
Det är den rollen som nu har delats i två delar.
Två ministrar, en konferens
Turkiets miljöminister Murat Kurum är COP31-ordförande. Australiens klimatminister Chris Bowen är förhandlingsordförande, en titel som skapades enbart för det här mötet och aldrig har funnits tidigare.
Uppdelningen är resultatet av en låsning som varade i över ett år. Både Turkiet och Australien ville arrangera mötet. Australien hade fler länder bakom sig i den regionala grupp som stod på tur, men Turkiet vägrade backa. Hade frågan gått till omröstning och Turkiet blockerat, skulle mötet ha fallit tillbaka på Bonn, där FN:s klimatsekretariat ligger. I Belém i november 2025 gjordes uppgörelsen: Turkiet får värdskapet och ordförandeskapet, Australien får förhandlingarna, och ett förmöte hålls i Stillahavsregionen.
Det finns viss historisk förlaga. COP23 hölls i Bonn med Fiji som ordförande, och COP25 flyttades till Madrid med Chile kvar vid rodret. Men då hade ett land hela ordförandeskapet och ett annat bara lokalerna. Antalya är första gången själva ordföranderollen klyvs.
Och parterna beskriver klyvningen olika. Australiens regering säger sig ha exklusiv befogenhet över förhandlingarna. Kurum sa i september att länderna inte är samordförande, att Turkiet leder konferensen och att det slutliga beslutet ligger hos det turkiska ordförandeskapet. Båda kan ha formellt rätt samtidigt, eftersom uppgörelsen ger Australien ledningen av processen medan klubban stannar hos värden.
Turkiet ansvarar också för det som kallas handlingsagendan, alltså allt utanför de formella förhandlingarna. Kurum har sagt att den agendan inte innehåller några separata initiativ för utfasning av fossila bränslen. I stället är elektrifiering huvudspåret, med värmepumpar och elbilar som bärande delar.
Fyra frågor avgör om Antalya räknas som lyckat
Den första är fossilfrågan. Belém slutade utan en färdplan för att fasa ut fossila bränslen i sluttexten. I stället skapades något som kallas Belém-Antalya-mekanismen för rättvis omställning, och den ska få konkret innehåll i Antalya. Om den bara blir en dialogplattform har frågan skjutits vidare till Etiopien och COP32.
Den andra är anpassning. I Belém antogs 59 indikatorer för att mäta hur väl länder klarar att anpassa sig till ett varmare klimat. Det tekniska arbetet skulle dra igång vid mellanmötet i Bonn i juni, men kollapsade. Ytligt sett handlade det om procedur. I själva verket handlade det om pengar till anpassning, som är den skiljelinje som löper genom nästan varje anpassningssamtal.
Den tredje är just pengarna. Länderna enades i Belém om att mobilisera 1 300 miljarder dollar om året till 2035 och om att tredubbla anpassningsfinansieringen. Formuleringarna är luftiga, och testet i Antalya är om faktiska flöden kan redovisas.
Den fjärde är utsläppsplanerna. Länderna lämnar nu in nya nationella åtaganden som sträcker sig till 2035. Sammanställningen av dem, och det gap som blir kvar mot 1,5-gradersmålet, presenteras i Antalya. Två initiativ från Belém rapporterar samtidigt: ett som ska identifiera hindren mot genomförande och ett som ska skala upp lösningar som redan fungerar. Att utsläppen fortsätter stiga trots rekordutbyggnad av förnybart är ett välkänt mönster som de här processerna försöker bryta.
Varför konstruktionen är intressant även om du inte bryr dig om Antalya
Klimattoppmötena kritiseras ofta för att vara pratkalas utan bindande resultat. Kritiken har fog för sig, men den missar vad processen faktiskt är: den enda plats där alla världens länder tvingas mötas och där ingen kan röstas ner. Priset för den universella uppslutningen är att varje beslut måste bli så urvattnat att ingen går därifrån.
Just därför blir det informella ordförandeskapet så avgörande. Och just därför är det ett experiment att dela det. Om Antalya levererar visar det att rollen går att fördela mellan länder med olika intressen, vilket gör framtida värdskapsstrider lättare att lösa. Om mötet havererar i oklarhet om vem som bestämmer, kommer ingen att pröva modellen igen.
Sverige står för ungefär en tusendel av de globala utsläppen. Det som beslutas i Antalya betyder därför mer för svensk klimatpåverkan än det mesta som beslutas i Stockholm. Det är värt att hålla ett öga på vem som håller i klubban.
Källor
- UNFCCC, The Road to Antalya, unfccc.int - Climate Home News, Türkiye says it has "final decision" on COP31 despite Australia role, 11 september 2026 - Climate Home News, COP31 will be hosted by Türkiye but run by Australia, 20 november 2025 - Australiens utrikesdepartement, COP to be hosted by Türkiye with Australia leading negotiations - Turkiets klimatdirektorat, Türkiye to host and preside over COP31, iklim.gov.tr - Carbon Brief, COP30: Key outcomes agreed at the UN climate talks in Belém - World Resources Institute, COP30: Outcomes, Disappointments and What's Next - ECCO, From Bonn and London to Antalya: are climate talks moving COP31 closer to delivery? - UNU-EHS, Climate Policy in a New Era: The Road to Antalya
Vad tyckte du om artikeln?
