Ett vägnät längre än remsan självt
Gazaremsan är bara omkring fyra mil lång. Ändå uppskattar israeliska försvarskällor att tunnelnätet under den mäter mellan 56 och 72 mil. Det är som att gräva ner sträckan Stockholm till Kalmar under en yta mindre än Öland.
I nätet upptäcktes över 5 000 nedgångsschakt. Bygget lär ha slukat tusentals ton betong och stål och kostat tiotals miljoner dollar. Där kunde Hamas flytta folk och vapen, lagra raketer och gömma ledningscentraler, helt utom synhåll för israeliska drönare och stridsflyg. De berömda Cu Chi-tunnlarna under Vietnamkriget mätte i jämförelse drygt 21 mil.
Staden äter upp det tekniska övertaget
En modern armé bygger sin styrka på att se långt, träffa på avstånd och röra sig snabbt. I en stad krymper allt det. Sikten tar slut vid nästa husvägg. Stridsvagnar blir sårbara i trånga gränder. Flyget kan inte skilja en beväpnad försvarare från en familj i samma trappuppgång.
Militärer kallar det här för strid i bebyggd terräng. Tumregeln säger att en anfallare brukar behöva tre gånger fler soldater än försvararen för att lyckas. I stadsmiljö räcker sällan ens det, och åtgången av ammunition kan bli fyra gånger så hög som ute på öppen mark. Varje raserat hus blir dessutom en ny skyttegrav för den som försvarar.
Men är det verkligen staden i sig?
Här blir det vetenskapligt intressant, för forskarna är oense. Den vanliga bilden är att staden alltid gynnar den som försvarar. Men Dupuyinstitutet, som gått igenom fler verkliga strider än nästan någon annan, hittar inget sådant mönster. Stadsterräng verkar inte gynna försvararen mer än annan terräng, kanske till och med mindre.
Andra militärteoretiker menar att fördelen inte sitter i tegel och betong. Den tillfaller i stället den sida som är bäst på rörlighet och ledning. Det som ändå håller genom historien är enklare än så. Städer minskar värdet av att vara fler, ha bättre vapen och mer disciplin. Och civila mitt i elden tvingar fram en återhållsamhet som annars inte funnits.
Tunnlarna vänder på styrkeförhållandet
Tunnlarna förstärker just detta. De gömmer försvararen från sensorer, flyg och den AI-styrda målinriktning som annars ger Israel ett förkrossande övertag, något du kan läsa mer om i det mest datadrivna kriget i historien. Att förstöra tunnlarna går långsamt. Efter flera veckors strider hade bara mellan 20 och 40 procent av nätet slagits ut.
Skälet är obekvämt konkret. Innan en tunnel kan sprängas måste den kartläggas och sökas igenom efter gisslan, och gångarna kan vara minerade. Ett vapensystem värt miljarder hjälper föga mot en motståndare som helt enkelt befinner sig någon annanstans, en våning ner i marken.
Den svagare väljer terrängen med flit
Det här är ingen tillfällighet, utan en logik. En militärt underlägsen part väljer medvetet den miljö och de metoder som suddar ut motståndarens försprång. Det brukar kallas asymmetrisk krigföring. Ju mer högteknologisk den starkare sidan är, desto större blir lockelsen att dra ner striden i gränder och tunnlar, där avancerad teknik plötsligt väger lätt.
Det är en av förklaringarna till att stadskrig återkommer i vår tid, från Mosul till Bachmut till Gaza. Inte för att städer är lätta att försvara, utan för att de är platsen där den underlägsne har mest att vinna och den överlägsne mest att förlora.
Källor
- Institute for the Study of War samt IDF:s egna uppskattningar av tunnelnätets omfattning (2024)
- Modern War Institute, West Point, om strid i bebyggd terräng och styrkeförhållanden
- The Dupuy Institute, studier av stadsstrider och försvararens verkliga fördel
- Wall Street Journal, rapportering om andelen förstörda tunnlar
- FN:s OCHA samt historiska jämförelser (Cu Chi-tunnlarna, slaget om Mosul)
Vad tyckte du om artikeln?
