Fyra procent för friheten
Våren 2002 ställde Alain Madelin upp i det franska presidentvalet. Han hade det tydligaste marknadsliberala programmet landet sett på decennier: lägre skatter, färre regler och en mindre stat. Han fick 3,91 procent av rösterna. Partiet för jägare och fiskare fick fler.
Siffran har blivit ett begrepp i fransk politik. När tidningarna i år frågar om liberalismen kan växa inför presidentvalet 2027 formuleras frågan just så: är den dömd att stanna kring fyra procent?
Opinionsmätningarna pekar åt samma håll. När analysföretaget GlobeScan 2005 frågade om fri företagsamhet och marknadsekonomi är det bästa systemet för världens framtid svarade bara 36 procent av fransmännen ja. Frankrike var det enda större land där en majoritet sa nej. Fyra år senare mätte BBC attityder i 27 länder. Fransmännen var de som oftast ansåg att kapitalismen är felbyggd i grunden och måste ersättas, 43 procent.
Det är en märklig bild. Några av liberalismens viktigaste tänkare var franska: Benjamin Constant, Jean-Baptiste Say, Frédéric Bastiat och Alexis de Tocqueville. Ordet Liberté står på mynten och över skolornas portar. Hur blev landet som formulerade frihetens ideal ett av Europas mest statsvänliga?
Kungen byggde staten, revolutionen gjorde den större
Tocqueville ställde själv den frågan. I boken Det gamla samhället och revolutionen från 1856 gick han igenom de kungliga arkiven och hittade något oväntat. Revolutionen 1789 hade inte krossat den gamla ordningen. Den hade fullbordat den.
Redan under kungarna styrdes provinserna från Paris genom ämbetsmän, så kallade intendenter. Det lokala självstyret var urholkat långt innan Bastiljen stormades. Revolutionen tog bort kungen och adeln men behöll maskineriet. Napoleon förstärkte det sedan med prefekter i varje departement, utsedda av centralmakten. Ännu tidigare, på 1600-talet, hade finansministern Colbert byggt upp statligt styrda manufakturer. Ordet colbertism används fortfarande om statlig industripolitik.
Avgörande är vad frihet betydde för revolutionärerna. Fienden var inte staten, utan privilegierna: adelns, kyrkans och skråväsendets. Frihet betydde att alla medborgare var lika inför lagen, och den jämlikheten skulle staten garantera. Filosofen Rousseau hade lärt dem att folkets gemensamma vilja inte fick splittras av särintressen. Allt som stod mellan medborgaren och nationen blev misstänkt.
Därför förbjöd Le Chapelier-lagen 1791 både skrån och sammanslutningar av arbetare och arbetsgivare. Fackföreningar blev lagliga först 1884 och den allmänna föreningsfriheten kom 1901. Statsvetare beskriver resultatet som svaga corps intermédiaires, alltså mellanorgan: föreningar, fack, lokala församlingar och andra sammanhang där människor löser problem tillsammans utan att gå via staten.
I den brittiska och amerikanska traditionen betyder frihet ofta skydd mot staten. I den franska betyder den snarare skydd genom staten, mot andra makter. Det är två olika svar på samma fråga, och de ger olika partier.
Ett ord som blev ett skällsord
I Frankrike betyder libéral marknadsliberal, och ordet får ofta förstärkningen ultra. När fransmännen 2005 röstade nej till EU:s konstitution, med ungefär 55 procent, var ett av de starkaste argumenten att unionen var för ultraliberal.
Efterkrigstiden befäste mönstret. Under Charles de Gaulle grundades en statlig planeringskommission och elitskolan ENA. Där utbildades den lilla grupp ämbetsmän som sedan styrde både ministerier och storföretag. Den gaullistiska högern var aldrig marknadsliberal. Den var statsbyggande, med kärnkraft, höghastighetståg och nationella industrijättar som stolthet. Vänstern ville ha samma starka stat, men med mer omfördelning.
Iakttagelsen att alla stora partier verkar föredra en stor statsapparat stämmer alltså i grova drag. Men bilden har nyanser. Emmanuel Macron vann 2017 med ett delvis liberalt program. Han avskaffade förmögenhetsskatten och gjorde arbetsrätten mer flexibel. Samma år lovade högerns kandidat François Fillon att dra ner 500 000 offentliga tjänster. Han fick drygt 20 procent, trots en skandal mitt i valrörelsen.
Ändå ligger de offentliga utgifterna kvar på ungefär 57 procent av BNP, bland de högsta i världen. Statsskulden väntas nå rekordhöga 121,7 procent av BNP 2027. Det betyder inte att fransmännen har det sämre än andra. Som vi visat i artikeln Är Europa fattigare än USA? beror mycket på hur du mäter. Men en stat som tar så stor del av ekonomin blir också den som får skulden när något går fel.
Misstron som göder staten
Två franska ekonomer har en mer kontroversiell förklaring. Enligt dem beror statens tyngd inte bara på historien, utan på att fransmännen litar mindre på varandra än nästan alla andra i den rika världen. Och ju mer staten tar över, desto mindre litar de.
Boken heter La société de défiance, misstrons samhälle, och kom 2007. Författarna Yann Algan och Pierre Cahuc utgår från en enkel enkätfråga som ställs världen över: tycker du att de flesta människor går att lita på? I Frankrike svarar bara omkring en av fyra eller fem ja. I Sverige gör över hälften det.
Deras tes är en ond cirkel. När människor inte litar på varandra blir det svårt att samarbeta. Arbetsgivare och fack förhandlar sällan fram lösningar själva. I stället reglerar staten arbetslivet in i minsta detalj. Det tömmer samtalet mellan parterna på innehåll och ger ännu mindre skäl att lita på varandra.
Algan och Cahuc menar att misstron inte är ett medfött franskt drag. Den växte efter andra världskriget, i en välfärdsmodell där förmåner och pensioner knöts till yrkesgrupper med egna regler. När varje grupp har sina särskilda villkor är det lätt att misstänka att de andra har det bättre. Enligt författarna kostar misstron Frankrike både jobb och inkomst per invånare.
Teorin förklarar också varför protester spelar så stor roll. Ungefär en av tio franska löntagare är med i ett fack, långt färre än i Sverige. När förhandlingar på arbetsplatsen inte bär riktas kraven mot staten, och gatan blir platsen där de framförs. Listan över reformer som dragits tillbaka efter demonstrationer är lång: Juppé-planen 1995, ungdomsanställningslagen 2006, bränsleskatten som utlöste de gula västarna 2018 och höjningen av pensionsåldern som pausades 2025. Höstens stora protester började i september med lärarstrejk och skolblockader i Créteil utanför Paris, i protest mot lärarbrist och förfallna skolor.
Tesen har fått hård kritik. Ekonomen Éloi Laurent påpekar att frånvaro av tillit inte är samma sak som misstro. Enligt honom låg Frankrike år 2000 nära genomsnittet bland jämförbara länder. Data beskriver snarare ett försiktigt samhälle än ett misstroende. Historiker har dessutom invänt att bokens historiska resonemang är tunt.
Orsaksriktningen är också osäker. Det kan lika gärna vara så att dåligt fungerande offentlig service skapar misstro, inte tvärtom. Sverige är ett bra motexempel: hög tillit och en stor stat på samma gång. Den svenske statsvetaren Bo Rothstein har argumenterat för att generella välfärdssystem, där alla omfattas av samma regler, bygger tillit. System uppdelade efter grupp gör det motsatta. Om han har rätt är problemet inte statens storlek, utan hur den är byggd.
Frihet genom staten, så länge den kan betala
Liberalismen i Frankrike är inte död. Inför valet 2027 har Cannes borgmästare David Lisnard lånat Javier Mileis slagord om frihet. Inom Macrons läger har Guillaume Kasbarian startat ett eget Parti de la liberté. Rekordskulden har gjort frågan om statens storlek aktuell på ett sätt den inte varit sedan Madelins tid.
Men den historiska tyngden är stor. För fransmännen var frihet aldrig något du vann mot staten. Det var något staten gav dig, genom att ta ifrån adeln dess privilegier och ge alla samma rättigheter. Det förklarar varför en nedskuren skolbudget kan få hundratusentals ut på gatorna. Den uppfattas inte som en besparing, utan som ett brutet löfte.
Den svåra frågan är vad som händer när garanten inte längre har råd. Räntorna på statsskulden äter en allt större del av budgeten. Det gäller i mindre skala även länder som tror sig vara skuldfria, som vi skrivit om i Sverige är inte skuldfritt, du är det inte heller. Frankrikes nästa president ärver inte bara en budget, utan en tvåhundraårig idé om vad staten är till för.
Källor
- Alexis de Tocqueville, L'Ancien Régime et la Révolution (1856)
- Yann Algan och Pierre Cahuc, La société de défiance. Comment le modèle social français s'autodétruit, CEPREMAP/Éditions Rue d'Ulm (2007)
- Éloi Laurent, Peut-on se fier à la « société de défiance » ?, La Vie des idées (2009)
- GlobeScan/PIPA, enkät om fri företagsamhet och marknadsekonomi (2005–2006)
- BBC World Service/GlobeScan, enkät om kapitalismen i 27 länder (2009)
- Conseil constitutionnel, resultat i presidentvalet 2002
- Franska finansdepartementet via Euronews, prognos för statsskulden (september 2026)
- Council on Foreign Relations, What's Behind the Protests and Riots in France (oktober 2026)
- Boursorama/AFP, Présidentielle 2027 : le libéralisme économique est-il condamné à faire 5 % ? (2026)
- Bo Rothstein, Social Traps and the Problem of Trust, Cambridge University Press (2005)
Vad tyckte du om artikeln?
